Vad gör dig till en bra artist?

Under mina år ute bland musiker, artister, kompositörer, skapare, åhörare, kritiker osv. har jag noterat ett och annat i vad som utmärker en riktigt bra musiker eller artist, som jag tänkte dela med mig av. Detta baserar sig inte enbart utifrån egna deltagande observationer, utan även har diskussioner med medmänniskor och konstateranden i diverse litteratur med tiden format min syn på fenomenet som vi kallar musik och dess framföranden, både live och på skiva. Som ljudtekniker som ofta jobbar live, som producent som är bekant med den psykologiska pressen vid en inspelningssession, som intresserad åhörare, som sporadisk framförare och som allmänt hängiven musikentusiast, och dessutom som amatörmässigt intresserad av kulturvetenskaper av olika slag har jag inte kunnat låta bli att vara (ibland överdrivet) analytisk. Detta dels som en ibland omedveten strategi för att själv utvecklas inom mitt yrkesområde, men också utifrån en längtan att förstå själva fenomenet musik och dess inverkan på oss som åhörare, varför vi föredrar viss musik framför annan.

Detta är ingen invecklad vetenskap och många känner redan till ”hemligheten”, och ni som har förstått detta är ofta redan väldigt duktiga musiker/artister/konstnärer, men för alla er läsare som inte kanske tänkt så mycket på saken, eller som känner att ni övar och övar men det är något som fattas ska jag här delge min uppfattning om vad som gör musik extra bra i mina (och troligen dina) öron:
-Hjärta, kärlek, själ, förståelse, groove

Det är ganska uppenbart (hoppas jag) att man inte ska göra något här i livet om inte hjärtat är med på noterna. Det är fortfarande kroppens viktigaste organ, och mår inte hjärtat bra utan det helt enkelt känns fel så är det dags att byta bana och göra något annat.
Kärleken borde vara lika uppenbar. Det ska kännas roligt och lockande att skapa musik och stiga upp på scenen och visa upp den kärleken för hundratals eller tusentals anonyma åskådare. Och detta utan att känna skam, ånger eller blygsamhet. Detta kan vara väldigt svårt. Även om man känner kärleken till det man gör kan det vara värre att verkligen lyckas uttrycka den. Och kärleken kan ha många ansikten, som ibland verkar alldeles för transparenta. Men om det inte känns kul för stunden, ta en promenad eller gör något annat en tid så borde inspirationen återvända.

Själ kan man kalla många olika saker, energi t.ex., och det är en av de fundamentala krafterna till liv som i detta fall går hand i hand med hjärtat. Detta låter religiöst, jag vet, och det är inte avsikten, utan jag syftar på den grundläggande energin som bygger upp allt här i världen: galaxer, planeter, träd, vatten, pingviner och du. Vi har en viss reserv av energi som ska förbrukas till olika aktiviteter, och tar den slut försvinner också inspirationen, hjärtat tar stryk, och ingen i publiken blir imponerad. När själen däremot är fullt ut med i svängarna och får bidra till det musikaliska uttrycket kan denna ha en enorm förmåga att stråla igenom och beröra var och en av människorna i den åskådande folkmassan. Detta har du antagligen upplevt flera gånger redan. När såg du senast ett framförande varefter du blev så imponerad av bandets eller artistens utstrålning att du kände dig uppladdad, inspirerad, glad och full med adrenalin efteråt? Detta är bara själen eller energin som påverkat dig och smittat av sig. Utan den lär ingen i publiken komma ihåg en efteråt.

Förståelse för musiken man framför leder till groove. Det räcker inte att man sitter och övar skalor dagarna i ända, eller behärskar musikteori fullt ut, för om man inte förstår musikens fundamentala egenskaper kan man heller inte på ett smidigt sätt kommunicera den vidare. Det är precis som med språk, eller rättare sagt anser jag att musik är språk. När du pratar ditt modersmål tänker du väl så gott som aldrig på grammatiken eller meningsuppbyggnader, utan talet flödar fritt, medan mottagaren (om denna har samma modersmål) inte heller nödvändigtvis behöver analysera böjelseformer. Nästintill inga märkbara tankeverksamheter behöver ta vid i en diskussion, utan konversationen har sitt eget groove. Om du däremot åker till Paris och ska hyra en moped med din stammande skolfranska, krävs en helt annan koncentration, vilket kan leda till smått jobbiga pinsamheter för båda parterna. Musik är så mycket mer än toner man ska pricka på rätt taktslag, vilket är omöjligt för en lärare att direkt lära ut till en elev. Man kan bara med tålamod inspirera eleven till att själv upptäcka förståelsen för musiken så att denne själv kan hitta groovet. Det är svårt att tolka detta innan man själv en dag märker att man plötsligt förstår musik, när den musik man älskar plötsligt känns som ens modersmål. Men så räcker inte det heller, om man inte bara spelar själv. Utan då är nästa steg att man lyckas kommunicera musiken med sina medmusikanter på ett smidigt sätt utan missförstånd eller stammande. Då krävs A) att alla i bandet nått liknande våglängder och B) att man blir så samspelta att man i princip vet hur de andra tänker. Du vet, som när du redan vet vad någon ska säga innan meningen är klar, eller att ni skrattar tillsammans för att ni tänkte på exakt samma sak vid samma tidpunkt.

Musik är ett konstigt och subjektivt fenomen som är svårt att uttrycka med ord, men en otroligt stark kraft som varit och är en nödvändighet i alla kända kulturer. Men när du eller ni i bandet hittar groovet och kan låta uttrycket musik flöda fritt kommer detta att märkas direkt, och publiken kommer att tilltalas och förstå det ni säger. När ni kan spela väldigt invecklade partier, men sinsemellan få det att låta som världens enklaste och naturligaste sak, eller när ni kan spela världens simplaste låt med två ackord och en nästintill monoton sångstämma och få det att låta stort, inspirerande, verkligt, och tilltalande, då har ni förstått. Då har den musik blivit ert modersmål.

Hur når man dit då? I min egen musikverksamhet kämpar jag ständigt med dessa frågor. Vissa tycks ju ha en eller flera av dessa egenskaper redan från födseln, och jag tror att många har lättare för en del av dessa punkter än andra. T.ex. är ju förmågan att uttrycka känslor som kärlek väldigt individuellt, men det jag med säkerhet vet är att man kan öva upp dessa saker om man vill och lär sig hur, vilket också kan vara väldigt individuellt. Hjärtat är svårt att göra något åt. Endera tycker man om det man gör eller så inte, och svaret på detta dilemma är ju alldeles för uppenbart för vidare filosofiska funderingar. Kärleken likaså, men om kärleken redan finns där gäller det ju att man lyckas lära sig att uttrycka den. Utgå ifrån att alla andra genast ska förstå hur mycket du älskar det du skapar och gör, och sträva till att skapa den förståelsen.

Se till att själen hänger med och att du har den energi som krävs för det du skapar och uttrycker. Om det är brist i behållaren är det dags att samla på sig ny energi. Skaffa dig en bättre(!) förståelse för den musik du sysslar med. Lyssna, spela, jamma, lyssna, skriv, lyssna, komponera, uppträd, lyssna, lyssna, analysera, kritisera och inte minst, våga göra fel. Våga skriva dåliga låtar och våga göra bort dig. Ingen kommer ändå att minnas de sämre tillfällen (om det inte blev riktigt pinsamt), men det viktiga är att man lite nonchalant vågar visa att det bara var ett sämre ögonblick i mängden av allt det fina man gör. Du kommer att bli bättre och det kommer också publiken att märka och imponeras av.

Till sist, när du hållit på och trallat runt tillräckligt länge är det dags att hitta groovet i bandet och få hela danspaviljongen eller pensionärsfesten (eller var ni nu än spelar) att gunga. Kom ihåg att det enda som existerar och är det viktigaste i våra liv är nuet, och det du gör just nu ska du göra så att världen vibrerar med i samma frekvens. Låter kanske aningen överambitiöst men om du lyckas upprätthålla en sådan inställning kan det inte gå fel.

Nu ska jag själv fortsätta med att reflektera över och öva in det som jag här skrivit. Jag ser mig själv enbart som en nybörjare i många av dessa avseenden men jag ser inte heller någon orsak att inte försöka. Det jag vet med säkerhet är att utan musik skulle vi inte ha något samhälle eller liv att prata om, och jag vill göra allt jag kan för att tillföra min insats i den traditionen. Alla berörs vi på ett eller annat sätt av musik och jag tror att om du vill vara den som berör andra är dessa sådana aspekter som är värda att fundera över. Håller du inte med mig, eller har du en annan teori, så dela gärna med dig, t.ex. genom en liten kommentar nedan. Jag är själv i alla fall väldigt nyfiken på hur andra förhåller sig till detta.

Niklas Harju

Encounters - avsnitt 01: Jessica Riippa

Jeppis Musa: Encounters är ett färskt projekt som ska bli en samling videoklipp med intervjuer, diskussioner, liveklipp och sådant smått och gott som berör musiklivet i och omkring Österbotten. I det första avsnittet har vi träffat singer-songwritern Jessica Riippa från Nedervetil som nyligen släppte sin debutskiva "Calm my nerves" med en spelning på Gillestugan i Nedervetil.


Hipster Slayer håller löften

Bandet Hipster Slayer föddes i oktober ifjol. En baby, kunde man ju tro. Men Hipster Slayer är en samling väldigt erfarna och ambitiösa unga Jakobstadsmusiker, som fullständigt struntade i att ta det lilla lugna. De siktade högt från början, producerade låtar i en otrolig takt, spelade in musikvideor från en live studiosession, intresserade populära radiokanaler och drog nyligen ett fantastiskt debutgig vid ett fullsatt After Eight.

De har öppet använt sig av att skapa en hype kring bandet, så som ”man ska göra för att lyckas”. Men det är inga tomma hot de kommer med. Jag känner killarna från en hop andra projekt, och även om Hipster Slayer är något helt annat än de flesta av dem arbetat med tidigare så håller de nog allt de lovat.

Det började med Victor Sågfors (Opus Symbiosis), Mats Ödahl (The Napkins, krazyFlipy, The Vibratones) och Toni Nordlund (FAT Trio, Spaghetti Junction, The Journeymen). Ett skolprojekt vid Musikhuset. Släng in Tim Granbacka (Storyville Saints, soloprojekt) med en galen kreativitet både musikaliskt och textmässigt, så får du något som inte ryms inom Musikhusets väggar.

De spelar en skön blandning synth- och gitarrbaserad pop/rock som kan liknas vid allt från Kings of Leon till Mumford & Sons. Det är stundvis trallvänligt, som låten ”Young”, en av de videos som snurrat på YouTube, och stundvis tappar man hakan åt mäktiga körer och ljudlandskap. Alltid tajt, alltid ett flöde, kraftigt medryckande, levande, och framförallt roligt.

After Eight var smockfullt 4:e april, nästan en timme innan debutspelningen skulle börja. Det var en fröjd för ögat att se ett lokalt band lyckas med sin hype, och få äran att dela med sig av sin musik åt så många öppna lyssnare. Det var dynamiskt, både stort och lättsamt, dansant och generöst. Det var svårt att tro att detta var en första spelning för uppsättningen.


Som extra förstärkning på keyboard och sång fanns Joel Forsbacka, full av energi och ett fint tillskott till en annars stadig kvartett. Det är överlag väldigt svårt att hitta negativa sidor av giget, förutom After Eights litenhet för musiken i fråga, ljudmässigt och sittplatsmässigt. Detta var en spelning man helt enkelt skulle vara på. ”17 churches” blev definitivt en av favoriterna.

”In my town there are seventeen churches
Seventeen, and not a place to stay sane...”

För även om man kanske ser naiva tonårstjejer skrika vid en första lyssning av ”Young” så är det verkligen inte fråga om ytlig musik. Det om något fick jag på klart under debutspelningen. Både musik- och textmässigt är detta väldigt givande och mättande.
Granbackas texter är fenomenalt underhållande och poetiska, med tankar han själv tänker just nu. Det är kärlek, hat, religion, samhället, vänskap, drömmar, nattliga sådana, och om att bli äldre. Upplevelser från livet blandat med humor och starka åsikter.

- Jag inspireras bland annat av Jack Kerouac och hans ”spontaneous prose”. Då man skriver som om man pratade med en nära vän, helt utan filter. Så börjar jag ofta då jag skriver och sedan utvecklas en stadigare storyline som fler kan relatera till. Men oftast är enda gemensamma nämnaren för det jag skriver just det att det kommer från mitt huvud, säger Granbacka.

- Till exempel låten ”Young” är som ett samtal med en person som är väldigt religiös och konservativ, och där jämförs mitt tankesätt med den personens.

Allen Ginsbergs dikt ”Howl” är också en inspirationskälla, och det märks tydligt i Granbackas vilja att lyfta fram de som är utanför, the underdog, minoriteter och missförstådda medmänniskor. Frihetstänket är där, och vackert är det.


Sågfors, Ödahl och Nordlund arbetar för att stöda Granbackas låtidéer och de bygger fritt på med sina instrument då bandet tillsammans gör låtarna till riktiga Hispter Slayer-dängor. Sågfors är fri i sitt gitarrexperimenterande och bjuder på dynamik och vackra landskap, och Ödahls bas är tung men framåtdrivande. Nordlund berättar så här om sitt budskap:

- Jag trummar.

De är alltså klockrena helt igenom. Jag avslutar som Hipster Slayer själva gjorde vid After Eight:

”Don't let anybody tell you
you're too old to dream...”


Alexandra Sandbäck 
Jeppis Musa/Univocal Music

Musiken i ett kollektivt samspel (en hyllning till de osynliga)


I en tid som präglas av alla möjliga olika priser som tycks avgöra vem som är bäst inom ett område som saknar regler och bestämmelser i sitt grundliga uttryck, sitter jag här och undrar över musikens egentliga väsen. Vad är musik egentligen, eller snarare vad är musikens roll för konsumenterna? Att tävla för ett erkännande som världens bästa kompositör eller metalgitarrist känns lite som att avgöra ett 100-meterslopp baserat på vem som har snyggast skor; man går lite ifrån huvudpoängen med musik. Visst, det är väl i sig inget fel med att några kreatörer ställer sig upp och låter en befolkning rösta fram vem som har bidragit med den galnaste akten, och det får de göra bäst de vill, men bara för att Lordi en gång vann Eurovision med häpnadsväckande resultat tror jag inte att någon (eller i alla fall inte många) egentligen skulle sätta upp dem på ett altare och hylla bandet som det absolut bästa som Europa har att bjuda på.
Det jag försöker komma till är att man enligt mitt synsätt kan dela in musik i två olika huvudkategorier. Det finns en industri som precis som plåtslagare eller oljepumpare vill förtjäna en massa pengar på sin kompetens, och så finns det konstnärerna som helt enkelt har ett grundläggande behov av att uttrycka sig genom sin verksamhet. Dessa är givetvis extremer och jag säger inte att det ena skulle vara bättre än det andra. De flesta faller någonstans mitt emellan, och om man lyckas leva på det man älskar att göra så har man ju vunnit. Poängen är att det kan vara intressant att identifiera aktörer inom branschen och observera hur konsumenterna väljer sina produkter.
Det har vid flera tillfällen skrivits om vilket rikt musikliv Jakobstad och orterna däromkring har, och jag håller absolut med om att ortsborna bör känna sig stolta över all konst som hittills skapats och i framtiden kommer att skapas i trakten. Konsten är resultatet av ett kulturellt arv, eller en meme, som i mycket definierar det samhälle och den kultur som konsten härstammar från. Konsten berättar en historia om den kultur som förekommit vid själva skapandet, och bör därför värderas lika högt som vilket historiskt fynd som helst, även om verket skapades i går. Om vi sätter in oss själva i den kulturella tillvaron kan vi långt genom den identifiera oss själva, och det skulle väl vara bra, eller? Eller är det så att vi hellre identifierar oss baserat på vad trenderna för tillfället säger och låter vår musikkonsumtion styras av andras tycke och smak? Är det så att vår identitet skapas av trender och media, och våra personligheter riskerar att suddas ut?
När jag ser på dessa tävlingar som ofta verkar hyllas av folket blir jag lite besviken över hur så lite kreativitet det finns i musiken som bjuds på. Oftast känner jag att jag har hört detta tidigare, och jag tror det är just där som den stora dragningskraften finns. Generellt tycks vi människor tycka om att känna oss som hemma och omge oss med det som är bekant, vilket leder till att kreatörerna inte vågar ta risken att bidra med någonting nyskapande, utan man väljer att spela säkra kort och litar på folks konservatism. Vad exakt är det då som attraherar lyssnarna, när exempelvis Sean Banan går vidare till final i svenska melodifestivalen? Är det bra musik? Vissa kanske tycker det, framför allt barn skulle jag tro, men snarare i det fallet är det många aspekter av akten som avgör, exempelvis humor och scenshow.
Nu ska jag återkoppla detta till rubriken innan jag svävar iväg för mycket. För mig är musik ett språk, ett sätt att kommunicera. Musiken är vital för mitt välmående precis som att det kan vara gott att prata ibland. Musiken utvecklas då genom denna kommunikation, idéer som utbyts och inspiration som man delar med sig av. Musik är ett medium för att bygga upp en social samvaro och ge de inblandade en identitet, något att hålla fast vid och kämpa för med huvudet högt. Musik är också å andra sidan ett effektivt meditationsverktyg som jag kan använda mig av för att sväva in i en annan värld, stärka upp mig själv och återvända med nya krafter. Således finner jag ofta att musik som primärt faller inom den första av mina två kategorier, industrin, gör föga intryck på mig. Det är sällan som de låtarna har de egenskaper jag letar efter i musik. Detta gäller inte alltid, men tyvärr alldeles för ofta. Däremot är det just detta som gör att jag älskar ”lokalproducerad” musik (utan att ”lokal” syftar på någon bestämd plats), eller ska vi säga självproducerad musik som inte görs i ett kommersiellt syfte. Jag tänker då på de band och artister som sitter i sin lilla träningslokal och smider fantastiska och nyskapande planer utan finansiärer i ryggen som söker efter sätt att förtjäna pengar. Det är här i de oskyldiga mindre sammanhangen, där kreatörerna inbitna i sitt kulturella perspektiv, har en stor förmåga att återvinna gamla idéer och ta musiken till en ny nivå utan att behöva anpassa sig till vad konsumenterna förutses betala för. Häri ligger också fröjden med att leva på 2000-talet, när tekniken har blivit så billig och användarvänligt att precis vem som helst i vårt samhälle kan skapa och dela med sig av sin konst. Det är alla ni innovativa människor, som har konsten i själen och som fördomsfritt och förutsättningslöst väljer att sätta era avtryck i musikens historia som är hjältarna i spelet. Så jag uppmanar alla er att fortsätta med det ni älskar att göra och jag hoppas att resten av universum ska få upp ögonen för hur mycket talang det finns där ute som alldeles för ofta göms i skuggan av kommersialismens dominans. Musikvärlden är till för oss alla att bidra till och beröras av, och det finns inget rätt eller fel, bara rätt och fel inställning. Fortsätt skapa, det mår världen bra av!

Ps. Jag såg en dokumentär här om dagen där man berättade att vi människor utvecklats till de intelligenta individer vi är i dag främst tack vare vår förmåga att kommunicera, men också för att vi är nyfikna och villiga att lära oss av andra, och således utvecklas (den förmågan som exempelvis apor saknar, även om de kan kommunicera). Lärdomen är alltså att om vi vill förbli smarta individer bör vi släppa alla fördomar och istället lära oss av andras förhållningssätt, återvinna och utveckla.

Niklas Harju

Univocal Music + Jeppis Musa = sant!


Ett par dagar efter att Jeppis Musa annonserade att verksamheten kommer att läggas ner, blev det klart att regionens samlande kraft, Univocal Music, kommer att ta över allt Jeppis Musa-material och enligt överenskommelse göra med det vad man vill.
Produktions- och skivbolaget Univocal Music uppstod 2009 i syfte att lyfta fram musik från regionen. Första utgivningen kom redan 2010 i form av Anna Phoenix singel ”Hey Hugo”. Sedan dess har Univocal samarbetat med ett tiotal artister, däribland bl.a. krazyFlipy, Niko Riippa, Porcelain Moon och Opus Symbiosis. Allt från produktion och inspelning till distribution (som delvis sköts från webshopen) och marknadsföring ryms under Univocals paraply och från och med nu då även allt material som ges över från Jeppis Musa.
Primus motorer i Univocals maskineri är Alexandra Sandbäck och Niklas Harju och de kommer med fullt förtroende att förvalta Jeppis Musas material på bästa tänkbara sätt.

Kristian Brunell,
grundare av Jeppis Musa


Några ord från Univocal Musics sida:
Första gången Univocal Music deltog med försäljning på ett större evenemang var FreeFall-festivalen 2009. Det var också första gången vi träffade musikentusiast Kristian Brunell. Han köpte i stort sett allt vi hade att erbjuda. Han gav, åtminstone mig, Alexandra, en förnyad tro på lokalmusiken, och på de som ska lyssna på den. Och framförallt på arbetet som vi åtagit oss som nystartat skiv- och produktionsbolag, här för att stöda just lokalmusiken. Sedan dess har jag inte haft annat än respekt för honom, och hans stöd i allt vi åtagit oss är ovärderligt.
Jeppis Musa var från starten en samlingspunkt för det som händer här och nu i Jakobstads musikliv med artiklar, recensioner och nostalgiska återblickar. Många har varit intresserade och värderat detta utrymme som getts lokala talanger från nu och då. Också vi på Univocal Music. Därför fanns också en besvikelse då nyheten om nedläggningen kom. Vi kände att vi åtminstone ville ta tillvara det som redan publicerats, samt det arkiv som finns av foton och annat. Och vi hoppas kunna förvalta arvet med respekt.

Vi har fortfarande inga klara planer för hur vi kommer att låta Jeppis Musa leva vidare och utvecklas, och vi tar gärna emot idéer. Vi kommer att ha kvar allt tidigare material, och har också startat en ny Jeppis Musa-sida på Facebook, www.facebook.com/univocal.jeppismusa, där vi interagerar med er alla.

Univocal Music hittar ni på Facebook och på www.univocalmusic.com, och ni kan kontakta oss på alexandra@univocalmusic.com, eller niklas@univocalmusic.com!

Med önskan om en fin framtid för äktenskapet mellan Univocal Music och Jeppis Musa,

Alexandra Soulmama Sandbäck
Univocal Music

Tack och hej

Undertecknad har efter noggrant övervägande tagit beslutet att lägga ner projekt Jeppis Musa. Liknande tankegångar har funnits i ett tidigare skede, men tack vare aktiviteten i regionens musikliv kom verksamheten något så när igång igen även här. Dock inte ens i närheten tillräckligt för att reflektera musiklivet i staden.

Allt material finns sparat och kommer eventuellt att användas i andra sammanhang i något skede. Därutöver finns ännu ett par outskrivna intervjuer som jag hoppas kommer att kunna presenteras i något sammanhang. Om det finns någon där ute som känner sig manad att ta över verksamheten, kan man ta kontakt per e-mail eller via Jeppis Musas facebooksida. Allt tillgängligt material kommer direkt att ges över till eventuella efterträdare.

Jag vill rikta ett stort tack till samtliga medverkande. Medarbetare, recenserade band, intervjuoffer och musikföreningar.

Jeppis Musas sidor finns till påseende ännu under vecka 7 2013.



Kristian Brunell

Kulturpriset i Jakobstad

Sedan 1990 har kulturbyrån i Jakobstad haft den goda smaken att årligen (1998 undantaget) dela ut ett kulturpris i syfte att "lyfta fram det viktiga och mångsidiga arbete som görs inom kulturens olika sektorer i Jakobstad och peka på kulturens betydelse för staden och dess invånare. Priset kan tilldelas en person, förening, grupp, sammanslutning eller evenemang / projekt." Detta pris delas ut i samband med firandet av Runebergsdagen den 5 februari varje år.

Som vanligt tycker Jeppis Musa att det lokala musiklivet är på tok för underrepresenterat i dylika sammanhang. Jag tänker inte orda desto mer om enskilda val av pristagare men kan konstatera att endast 6 av 23 pris har delats ut till någon eller något som direkt eller indirekt kan kopplas till musiklivet i staden. Inte kan man påstå att någon särskild kategori är direkt överrepresenterad heller, men i förhållande till det faktiska utbudet har Kulturbyrån i år alla möjligheter att, ur den lokala musikens synvinkel, rätta till statistiken något.

Det är här det knepiga börjar. Med tanke på vilken febril verksamhet det varit på musikfronten i år, borde hela stadens musikliv tilldelas pris. För att ta några exempel: Jakobstads Musikförening ordnade bl a traditionsenligt sin festival FreeFall på FBK området i Gamla Hamn. Mangoo (även om basstationen ligger i Åbo) gav på det amerikanska skivbolaget Small Stone Records ut sitt andra album Neverland, som definitivt redan nu hör till klassikerna i Jakobstads musikhistoria. Opus Symbiosis gav ut ännu en odelat kritikerrosad skiva vars försäljningssiffror pekar stadigt uppåt. Även internationellt. Skivbolaget Univocal Music gör med mycket begränsade resurser ett ovärderligt jobb för att producera och distribuera utgivningar samt arrangera spelningar i nejden. Outtröttliga Frippe Wenelius gav under monikern krazyFlipy-the happy warrior slave ut sin första soloskiva efter otaliga utgivningar med bl a Dreadline och Journeymen. The Iniquity Descent håvade in ett skivkontrakt med inom genren internationellt välrenommerade Massacre Records och gav ut sin, överlag hyllade, första fullängdare The Human Apheresis. Mathias Lillmåns, vokalist i bl a nämnda Iniquity Descent, Magenta Harvest, Decomposter, Chthonian och Finntroll sätter kontinuerligt Jakobstad på den musikaliska världskartan.

Hade ansvaret för att dela ut årets kulturpris i Jakobstad fallit på Jeppis Musa, skulle pristagaren utan tvivel varit Jazzoo, föreningen för Jazzmusik. Det är decennier sedan jakobstadsborna, innan Jazzoos torsdagsjazz, hade möjlighet att varje vecka få ta del av levande musik arrangerat av en musikförening. Den årligen återkommande festivalen Jeppis Jazz Festival, är dessutom en välkommen fackla i höstmörkret. Ett kulturpris till en förening som denna, kunde kanske inspirera till en utveckling i den riktning man så väl påbörjat. Tack vare det nya Campus Allegro och Schaumansalen, finns dessutom alla möjligheter till att göra festivalen till en nationell angelägenhet.


Kristian Brunell