I en tid som präglas av alla möjliga olika priser som tycks avgöra vem som är bäst inom ett område som saknar regler och bestämmelser i sitt grundliga uttryck, sitter jag här och undrar över musikens egentliga väsen. Vad är musik egentligen, eller snarare vad är musikens roll för konsumenterna? Att tävla för ett erkännande som världens bästa kompositör eller metalgitarrist känns lite som att avgöra ett 100-meterslopp baserat på vem som har snyggast skor; man går lite ifrån huvudpoängen med musik. Visst, det är väl i sig inget fel med att några kreatörer ställer sig upp och låter en befolkning rösta fram vem som har bidragit med den galnaste akten, och det får de göra bäst de vill, men bara för att Lordi en gång vann Eurovision med häpnadsväckande resultat tror jag inte att någon (eller i alla fall inte många) egentligen skulle sätta upp dem på ett altare och hylla bandet som det absolut bästa som Europa har att bjuda på.
Det jag försöker komma till är att man enligt mitt synsätt
kan dela in musik i två olika huvudkategorier. Det finns en industri som precis
som plåtslagare eller oljepumpare vill förtjäna en massa pengar på sin
kompetens, och så finns det konstnärerna som helt enkelt har ett grundläggande
behov av att uttrycka sig genom sin verksamhet. Dessa är givetvis extremer och
jag säger inte att det ena skulle vara bättre än det andra. De flesta faller
någonstans mitt emellan, och om man lyckas leva på det man älskar att göra så
har man ju vunnit. Poängen är att det kan vara intressant att identifiera aktörer
inom branschen och observera hur konsumenterna väljer sina produkter.
Det har vid flera tillfällen skrivits om vilket rikt
musikliv Jakobstad och orterna däromkring har, och jag håller absolut med om
att ortsborna bör känna sig stolta över all konst som hittills skapats och i
framtiden kommer att skapas i trakten. Konsten är resultatet av ett kulturellt
arv, eller en meme, som i mycket definierar det samhälle och den kultur som
konsten härstammar från. Konsten berättar en historia om den kultur som förekommit
vid själva skapandet, och bör därför värderas lika högt som vilket historiskt
fynd som helst, även om verket skapades i går. Om vi sätter in oss själva i den
kulturella tillvaron kan vi långt genom den identifiera oss själva, och det
skulle väl vara bra, eller? Eller är det så att vi hellre identifierar oss baserat
på vad trenderna för tillfället säger och låter vår musikkonsumtion styras av
andras tycke och smak? Är det så att vår identitet skapas av trender och media,
och våra personligheter riskerar att suddas ut?
När jag ser på dessa tävlingar som ofta verkar hyllas av
folket blir jag lite besviken över hur så lite kreativitet det finns i musiken
som bjuds på. Oftast känner jag att jag har hört detta tidigare, och jag tror
det är just där som den stora dragningskraften finns. Generellt tycks vi
människor tycka om att känna oss som hemma och omge oss med det som är bekant,
vilket leder till att kreatörerna inte vågar ta risken att bidra med någonting
nyskapande, utan man väljer att spela säkra kort och litar på folks
konservatism. Vad exakt är det då som attraherar lyssnarna, när exempelvis
Sean Banan går vidare till final i svenska melodifestivalen? Är det bra musik? Vissa
kanske tycker det, framför allt barn skulle jag tro, men snarare i det fallet
är det många aspekter av akten som avgör, exempelvis humor och scenshow.
Nu ska jag återkoppla detta till rubriken innan jag svävar
iväg för mycket. För mig är musik ett språk, ett sätt att kommunicera. Musiken
är vital för mitt välmående precis som att det kan vara gott att prata ibland.
Musiken utvecklas då genom denna kommunikation, idéer som utbyts och inspiration som
man delar med sig av. Musik är ett medium för att bygga upp en social samvaro
och ge de inblandade en identitet, något att hålla fast vid och kämpa för med
huvudet högt. Musik är också å andra sidan ett effektivt meditationsverktyg som
jag kan använda mig av för att sväva in i en annan värld, stärka upp mig själv
och återvända med nya krafter. Således finner jag ofta att musik som primärt
faller inom den första av mina två kategorier, industrin, gör föga intryck på
mig. Det är sällan som de låtarna har de egenskaper jag letar efter i musik.
Detta gäller inte alltid, men tyvärr alldeles för ofta. Däremot är det just
detta som gör att jag älskar ”lokalproducerad” musik (utan att ”lokal” syftar
på någon bestämd plats), eller ska vi säga självproducerad musik som inte görs
i ett kommersiellt syfte. Jag tänker då på de band och artister som sitter i
sin lilla träningslokal och smider fantastiska och nyskapande planer utan
finansiärer i ryggen som söker efter sätt att förtjäna pengar. Det är här i de
oskyldiga mindre sammanhangen, där kreatörerna inbitna i sitt kulturella
perspektiv, har en stor förmåga att återvinna gamla idéer och ta musiken till en ny nivå utan att
behöva anpassa sig till vad konsumenterna förutses betala för. Häri ligger
också fröjden med att leva på 2000-talet, när tekniken har blivit så billig och
användarvänligt att precis vem som helst i vårt samhälle kan skapa och dela med
sig av sin konst. Det är alla ni innovativa människor, som har konsten i själen
och som fördomsfritt och förutsättningslöst väljer att sätta era avtryck i
musikens historia som är hjältarna i spelet. Så jag uppmanar alla er att
fortsätta med det ni älskar att göra och jag hoppas att resten av universum ska
få upp ögonen för hur mycket talang det finns där ute som alldeles för ofta
göms i skuggan av kommersialismens dominans. Musikvärlden är till för oss alla
att bidra till och beröras av, och det finns inget rätt eller fel, bara rätt
och fel inställning. Fortsätt skapa, det mår världen bra av!
Ps. Jag såg en dokumentär här om dagen där man berättade att
vi människor utvecklats till de intelligenta individer vi är i dag främst tack
vare vår förmåga att kommunicera, men också för att vi är nyfikna och villiga
att lära oss av andra, och således utvecklas (den förmågan som exempelvis apor
saknar, även om de kan kommunicera). Lärdomen är alltså att om vi vill förbli
smarta individer bör vi släppa alla fördomar och istället lära oss av andras
förhållningssätt, återvinna och utveckla.
Niklas Harju
