The Iniquity Descent - Trust the Serpent

Ungefär ett år för sent är jag ute med den här recensionen, men i och med att The Iniquity Descents andra EP, An Empty Temple, redan finns tillgänglig online (både på Facebook och myspace) och snart även i CD format, finns det skäl att lyfta fram bandets, så vitt jag vet, första utgivning.

Twilight Moon, känner antagligen de flesta musikintresserade i Jakobstadstrakten till. Bandet, som mellan 1999 och 2003 hann ge ut två demon och två EPn (Aether 2000 och Delusional 2003), är idag närmast kultförklarat i metalkretsar. Stommen i TM hittas även i T.I.D. Gitarristen Mikael Mannström är den musikaliska hjärnan bakom bandet. Åtminstone vad gäller låtskrivandet. För texterna står Mathias Lillmåns (Chthonian, Finntroll mm). Efter att ha gett över basspelandet till Jonas Frilund (Chthonian, Underjord mm), koncentrerar han sig numera fullt ut på just texterna och på sången. Trummisen Kenneth "Kenna" Nygård (Devious Imp., Observant mm) är den tredje medlemmen som hängt med sedan TM tiderna. Gitarristen Philip Kerbs är för mig en ny bekantskap.
Mikael Mannström på FreeFall 2011
Till skivan då. I vilket som helst annat sammanhang skulle Trust the Serpent antagligen klassas närmast som en bländande debut. Men i den konkurrens som råder här i trakten är den inte mer än ett säkert kort. Den fyra låtar långa EPn innehåller rätt traditionell blackmetal som mer än en gång för åtminstone mina tankar till de norska tongångarna på 1990 talet. Ljudlandskapet är väntat dystert, där disharmonin är det huvudsakliga färdmedlet i det överlag för genren, relativt återhållsamma tempot. Något stort utrymme för dynamik hittar man som bekant inte i den här genren, vilket ställer krav på lyssnaren. Trots att Trust the Serpent faller under benämningen demo, är ljudkvaliteten bra. Särskilt mixningen (utförd på KSR-music i Nykarleby) är prima. Ett finfint kvitto på att killarna besitter en musikalitet som sträcker sig även utanför den egna genren. Inspelningen och mixandet har man nämligen skött på egen hand. Konvolutet är inte återhållsamt, men bjuder heller inte på något extra. För omslaget och designen står Markus Åström.
Trust the Serpent. Omslag av Markus Åström
Slutsatsen blir att Trust the Serpent håller bra som debutdemo. Jag vet inte vilken målsättningen för bandet är, men vill man slåss med de större pojkarna, måste man förstås utveckla soundet. Jag förväntar mig inte att man är nyskapande, men en tydligare egen touch på det man kreerar krävs nog. Det tror och hoppas jag uppenbarar sig på An Empty Temple. Och skaffa Trust the Serpent! Den kommer att vara eftertraktad om några år!

För övrigt kan tilläggas att The Iniquity Descent spelar tillsammans med bl a Tammerforsbaserade Medeia och Omnium Gatherum från Karhula på The Rock Pub i Karleby, lördagen den 10 september.

The Iniquity Descent på facebook
The Iniquity Descent på myspace
The Rock Pub Weekend Fest


Kristian Brunell

Varför sviker publiken?

Hundraåttio personer besökte FreeFall i Jakobstad i lördags. Sextio hittade till P-ung festivalen i Forsby samma kväll, trots fritt inträde och gratis busstransport. Att festivalerna konkurrerat ut varandra stämmer således inte. Många ursäkter har jag hört under veckan innan och dagarna efter festivalerna. Underläppen är snart sönderbiten. Att folk som ser och hör musik enbart för nöjes skull, samtidigt vill dricka öl i festivalsammanhang, kan jag på sätt och vis förstå. Men när folk som själva sysslar med musik eller annars ser musik som en viktig del av livet skippar en festival, övergår det mitt förstånd. När folk från t ex Helsingfors och Vasa bokar in ett veckoslut hos släkt och vänner i Jakobstad enkom för att kunna besöka FreeFall och då band som The Iniquity Descent ställer upp utan gage, ter sig ursäkterna ännu mera absurda.

Om man utgår ifrån att lokal musik inte når upp till en tillräckligt hög nivå, bara på grund av att den är just från trakten, förstör man inte bara för sig själv genom att inte uppleva verkligheten. I längden bidrar man till att få arrangörer ser någon poäng med att ordna dylika tillställningar. Det har vi åtminstone ett par exempel på sedan tidigare. Väljer man att inte dyka upp för att man antar att den rätta festivalstämningen ändå inte kommer att infinna sig för att publiksiffran är så liten, har man inte bara målat in sig i ett hörn, utan också bidragit till att artisterna knappast ser festivalen ifråga som ett attraktivt spelningsalternativ i framtiden. Detta är bara ett par konkreta exempel.

Visst, Jakobstads Musikförening har en del saker att jobba på för att synas bättre och höras högre. Men till det krävs att folk ställer upp då spelningar anordnas. Till det krävs också att många fler musikintresserade människor i nejden på ett eller annat sätt aktiverar sig i verksamheten. Gör det, så får musiken i den här staden vad den näring den faktiskt är värd!

FreeFall 2011

B-J Backlund hälsade publiken välkomna

-Välkomna till FreeFall 2011! hälsar oss Björn-Johan Backlund ett par minuter efter utsatt tid. Plats på scen görs för Kaamos FX. Sin vana trogen ger duon Antfolk/Ström en säker spelning. Trots en försvinnande liten publik, känns inlevelsen äkta.
-Vi börjar bli vana att spela inför få människor, säger Kaj ”Punkky” Antfolk efteråt. Bara det finns över huvud taget några att spela åt, får man nog feelis. Med en publik på 10-20 personer, ter sig  festivalområdet på FBK planen större än vanligt. Trots att duon uppenbarligen ger allt, skulle det inte sitta helt fel med ett band bakom dem. De på förhand inprogrammerade instrumenten, garanterar säkert trygghet, men åtminstone de briljanta basgångarna hade nog varit förtjänta av en livekänsla.

Följande band, Risqué Disclosure, var för mig en ny bekantskap och till största delen en mycket positiv sådan. Även om bandets versioner av artister som Katy Perry, Six AM och Daniel Adams Ray, går hem hos publiken, är det nog sångaren och maestron Nathalie Hermanssons egna kompositioner som väger tyngst. Stilen kan beskrivas som lättsmält pop, vilket tack vare de duktiga musikerna på scen är långt ifrån banalt. Organisten Felix Back, är åtminstone för mig ett namn att räkna med i framtiden. Fler spelningar kommer att ge Risqué Disclosure större säkerhet i mellansnacket och memoreringen av egna texter en större trygghet i framförandet. Och fler spelningar blir det garanterat om man så vill.

Nathalie Hermansson är hjärnan bakom Risqué Disclosure
Thoby Loth måste anses vara dragplåstret till årets FreeFall. På grund av spelning på annan ort, är tiden 17.00 bandets eget önskemål. Bandet från Närpes/Vasatrakten har under några års tid nu gjort sig ett namn som ett eminent liveband, med närmast virtuosa musiker. Debut CDn Lägereldarnas Tid utgavs 2009 ledde till en stor efterfrågan på spelningar, även i Jakobstad. Därför är det förvånande att det är så glest i leden framför scenen. Thoby Loth gör för övrigt ännu en makalös spelning och tackar för att man fick komma på för bandet traditionella gentlemannavis . Nu är det bara att invänta det verkligt stora internationella genombrottet för bandet. Det finns helt klart en beställning på instrumental ”Fantasymusik” kryddat med tongångar från sjuttiotalets progressiva rock. Inga jämförelser i övrigt, men har man hört Genesis från deras tidigaste period, kan man få en liten vink vad helheten handlar om. Minus sången då.

Den stora publiken under Thoby Loths spelning
Lotta Kerbs och Mats Ödahl

The Napkins har redan en tid höts och synts i trakten. Under kulturnatten i Nykarleby, lyckades undertecknad för första gången uppleva soulbandet live. En musikhändelse som definitivt kommer att gå till historien. Den då åtta personer starka orkestern upprepade under FreeFall med en nio personers besättning den fantastiska förmågan att leverera en odelat positiv stämning fylld av glädje. Och på vilket sätt man gör det! Charlotta Kerbs har definitivt en röst att klassa som något av det tyngsta som har kommit från Jakobstadstrakten. Den tekniska biten är antagligen klanderfri och klangen, känslan och djupet är något ingen kan förbli oberörd av. Sången i The Napins (liksom resten av framförandet) formligen sprudlar av glädje. Nu är jag långt ifrån någon expert inom området soul, men öronen för den här typen av musik har definitivt öppnats! Rytmsektionen i bandet (EH Lillkung, trummor och Mats Ödahl, bas) är en stadig grund för blåssektionen (Markus Kaikkonen, barytonsax; Lubomir Ravelski, tenorsax; Anders Sjölind, trumpet & Torvald Lund, trombon), gitarristen Ludvig Karlsson och organisten Richard Mitts att understöda. Ravelskis saxofonsolon efterföljs av rungande applåder (så rungande de nu kan bli med 80 personer i publiken) och Lottas röst svävande ovanpå det hela, gör även denna spelning historisk. Dessutom har The Napkins redan gjort sig ett namn utomlands. Turnén i Sverige gav fin respons och nu är det bara att erövra resten av världen.  Se nu till att ta chansen nästa gång den uppenbarar sig. Gå och se The Napkins och köp för allt i världen deras debut CD A Better Day. Den kommer att vara eftertraktad om några år!

Blåssektionen i The Napkins
Amanda fyllde scenen på egen hand
Efter The Napkins spelning, går luften ur festivalen för en stund. Soloartisten Amanda har ingen tacksam uppgift att inför en så gott som tom plan, framföra sina låtar. Till en början känns det förståeligt nog en aning trevande. Rösten sitter inte helt och den på förhand programmerade bakgrundsmusiken, ger det hela tyvärr en känsla av karaoke. Amanda gör på det stora hela ändå en hyfsad spelning. En hel del coverlåtar varvas med eget material och än en gång känns de egna kompositionerna starkare. Ett helt band bakom denna sångerska, skulle säkert inte vara fy skam. För låtarna håller säkert måttet för många spelningar framöver för Jakobstadstjejen.

Internationellt gångbar röst. Mathias Lillmåns
Finland är som bekant metallmusikens förlovade land. En något större skara människor dyker upp till kvällens nästa spelning, The Iniquity Descent. Dock måste kontrasten att spela inför en publik på 30 000 i Tyskland och att spela inför 150 i Jakobstad, antagligen vara rätt stor för Mathias Lillmåns, sångare i framgångsrika Finntroll och tillika sångare i bl a kvällens blackmetalband The Iniquity Descent. Konstateras kan att stora delar uppsättningen av historiska Twilight Moon återförenas under The Iniquity Descent. Konstateras kan också att mycket vatten har runnit under broarna. Åtminstone i musikalisk bemärkelse. Soundet är inte långt ifrån det samma, men framförandet kunde knappast vara av mer proffsig karaktär. Då en låt dediceras till ”ett hus i Skutnäs som gett mycket inspiration”, kan säkert var och en anta vad textinnehållet kan handla om. Som brukligt är inom blackmetalgenren. Om The Iniquity Descent vill, har de tack vare denna spelning och utgivningen av singeln Trust the Serpent, en ljus (mörk om man så vill) tid framöver.

Tony Nyström. Hammond & analog synth i Porcelain Moon
Om någon mot förmodan inte lät sig övertygas av Lotta Kerbs och Mats Ödahl i The Napkins, kan de efter Porcelain Moons knappast längre tvivla. Efter urladdningen med The Napkins, ställer de sig nämligen åter på scenen i den progressiva rockens tecken. 2009 utkom debuten ...as it were, here and there, vilket renderade i ett skivkontrakt med det franska bolaget Musea Parallele, som numera distribuerar skivan världen över. Uppsättningen har genom åren behållits relativt stabil. För kvällen inhyrda Mats Ödahl på bas, vikarerar för ordinarie dito Markus Kankkonen. Ödahl bevisar därmed än en gång vilket fullblodsproffs han är genom att prickfritt spela sig igenom kvällens spelning. Däremot måste jag nog erkänna att Niklas Harjus uppenbarelse som andra gitarrist på scenen för min del saknas. Inte att förringa de övriga bandmedlemmarnas prestationer, men fylligheten som två gitarrer för med sig kan inte kompenseras. I övrigt har bandet utvecklats en hel del sedan deras senaste uppträdande på FreeFall 2009. Deltagandet och framgången i musiktävlingen Emergenza, har säkert bidragit till det självförtroende som bandet som helhet numera uppvisar. Starkt jobbat och jag ser fram emot kommande skivsläpp. För så är det väl tänkt hoppas jag!

Velvet Six´ sångare Olle Wallenius
Av någon anledning har Karlebyborna lyckats snappa upp gothvågen med HIM och 69 Eyes i spetsen, bättre än här i Jakobstad. Velvet Six har en klar profil och energin på scen är inget de behöver skämmas över. Sångaren Olle Wallenius med sitt röda läppstift, lockar fram högljudda flickskrik uppefter scenen. Rent musikaliskt sitter låtarna där de ska. En samspelt show med hög energi ger vid handen att detta är ett band som ser med tillförsikt på sin karriär. Velvet Six lyckas också skaka loss ett extra nummer i vilket Billy Idols klassiker Rebel Yell framfördes. Något som åtminstone för min del är den största  behållningen från deras spelning.

Ungefär en timme efter utsatt tid inträffar något som antagligen är det märkligaste som har hänt på en scen i Gamla Hamn. New Charlesville Sound Art Collective kan inte med ord beskrivas. ”Ett pågående experimenterande projekt” beskriver man sig själva. Borrmaskin, gasbehållare, bensindunk och ångstrykjärn är bara några instrument som används. För att lyckas göra musik med denna rekvisita krävs inte endast traditionell musikalitet. Här krävs också förmåga att tänka i andra banor än de rent konventionella. Eller också är det så att det är konstnärernas kreativitet i sig som kräver just de ljud som endast dessa attiraljer för med sig. New Charlesville Sound Art Collective är en kvintett bestående av personer från Konstskolan i Nykarleby. Det visuella framförandet får stort utrymme där en renliknande varelse smyger omkring på scen för att slutligen stanna till för att låta mönster i olika ljuskombinationer projiceras på dess kropp. Musiken som kommer ur högtalarna förtjänar mera än att kategoriseras, men för att ge en fingervisning är experimentell chillout en term som ligger närmast till hands. Sist och slutligen kan New Charlesville Sound Art Collectiive inte beskrivas, endast upplevas.
Elena Nestorova
FreeFall, den tredje i ordningen, är över . Efter 10 timmars uppvisning av det bästa som Jakobstad med omnejd har att erbjuda i musikväg, fortsätter dock jobbet för eldsjälarna i Jakobstads Musikförening.  En stor eloge ska också ges till caféfixarna! Estetiskt, välsmakande och fina priser. En stor eloge även till Studio Dread som än en gång förmedlar ljud av toppkvalitet. För såväl publiken som för artisterna på scenen. Stagelights högklassiga ljusshow höjer även den stämningen, speciellt på småtimmarna. Dessutom måste föreningen få beröm för hur man sent omsider lyckades lösa matserveringen. Matbeställningar togs upp och ringdes in varefter de kördes ut till festivalområdet. Snabbtänkt och innovativt!

För två år sedan, då festivalen ordnades för första gången av den relativt nystartade föreningen, visste de inte riktigt vad de kunde förvänta sig. Den gången betalade sig i alla fall all uppoffring med en fin publiksiffra. Över 600 personer besökte då festivalen. För att få det hela att gå ihop hade Jakobstads Musikförening behövt 300-350 inbetalade. Nu dök futtiga 180 upp. Ändå kan man inte påstå att utbudet har varit mindre attraktivt denna gång än för två år sedan. Åtminstone inte vad gäller bredden. Trots det syntes förvånansvärt få minderåriga ansikten i publiken, vilket kan tyckas en aning ironiskt också med tanke på att ingen ölservering ordnades. Det ligger kanske något i förklaringen till att den låga publiksiffran beror på att en del andra tillställningar hölls samtidigt. Bevisligen lockar ölförsäljning också mera än musiken i sig. Knappast är dessa förklaringar dock hela sanningen. Kom igen nu Jakobstad!


Även delvis publicerad i Österbottens Tidning 22.8 2011

Down Memory Lane

Frippe Wenelius 1997

För min del, är 90-talet det mest innehållsrika decenniet i Jakobstads musikhistoria. Delvis har det förstås att göra med min ålder, men 1990 talets musiktsunami i Jakobstadstrakten innehöll faktiskt en mängd historiska händelser.

Av musikföreningen La Musa Nostra ordnade musikfestivalen Woodrock, gav stadens musikliv en rejäl spark i ändan i början av decenniet. Som namnet antyder, var tanken med festivalen att alla eventuella ekonomiska vinster skulle doneras till bevarandet av regnskogen. Dreadline, Festerday (senare ...and Oceans), Magadog, Poverty Stinks, Predator (svenskt punkband), Amazing Tales, Wentus Blues Band och Pelle Miljoona är exempel på artister som ärade Woodrock med sina besök. Dock var Jakobstadspubliken inte lika ivriga att kombinera en fin kulturupplevelse med välgörenhet.

Under den senare halvan av 90-talet stod musikföreningen Queen Bee för musikunderhållningen i Gamla Hamn. Festivalen Poppaloora, som hölls mellan 1996 och 2002, ordnades traditionellt sista lördagen innan skolstarten. Till Poppaloora lyckades man locka band som The Others (22-Pistepirkko i alternativ musikalisk dräkt), Soul Captain Band, Aavikko, Larry and the Lefthanded och Cleaning Women.

Kaj Punkki Antfolk och Marcus Emas bakom mixerbordet på Poppaloora
För att inte staden skulle dö ut under vinterhalvåret, ordnades en mängd bandkvällar på rockklubben Konsti vid Lassfolks nerlagda spetsfabrik. Hjärnorna bakom det hela var Anders Gustavsson och Kenneth Forslund. Eftersom de kanske inte alla gånger så noggranna med att se till att alla behövliga tillstånd var ordnade, ledde det i slutändan till att verksamheten så småningom dog ut. En hel del oförglömliga spelningar upplevdes ändå där. Magadog, Snail, Plum, Godseye, Arise och Vasabandet Amor Comitted Suicide för att nämna några.

Plum ger en av sina fenomenala spelningar. Denna gång på Konsti
Förutom alla enskilda bands skivsläpp, lyckades de kreativa kollektiven vid övningslokalerna ute vid Hamnkontoret, Tobaksmagasinet och i Lassfolks nerlagda spetsfabrik kulminerade 1997 i samlingsskivan med det fantasifulla namnet JEP. Queen Bee var tillsammans med Dreadlines mastermind och ljudtrollare Tumba Haldin bakgrundsfigurer och huvudarkitekter för att projektet efter vissa krumbukter kunde ros i hamn. Tillsammans med Magadogs dito, Johan Forslund, bandade och mixade Tumba så gott som alla låtar i studion House of Dread (då på Jakobsgatan).

Sgt. Pepperoni. Magnus Wikman, Marco Lindholm & Tommy Forsman utanför övningsrummet vid Tobaksmagasinet

Marcus Emas & B-J Backlund i Hamnkontoret
Albumet som fyller två CD skivor, gav utrymme för sammanlagt 18 olika band att spela in två låtar vardera, undantagsvis rockbandet Sgt. Pepperoni som tack vare sina få minuter fick plats med tre. Etablerade band som Plum, Dreadline och ...and Oceans delade konvolut med flera mindre kända och delvis oförglömliga band som t ex Brother Stuart, Snail, Razor och Sweet Leaf. Konvolutet, sammanställt av Cata Portin och Kaj Antfolk, kom tillbaka från tryckeriet med ett utseende som de knappast hade väntat sig. Vissa detaljer är nära på oläsliga. Frippe Wenelius fina hälsning på baksidan dryper av stolthet och ödmjukhet inför faktumet att denna lilla håla lyckas få fram, inte bara förhållandevis en ansenlig mängd band utan också musik av hög kvalitet. Självklart tillägnades albumet två för tidigt bortgångna, inom sina respektive områden storheter. Tom "Julus" Jylhä och Ralf Hoikkanen.

Detta är givetvis bara några få klipp ur Jakobstads musikliv på 1990 talet. T ex Musikcaté After Eight stod för en stor del. Texten baserar sig på personliga minnen, vilket som bekant gör det hela mer begränsat.

Alla vägar bär till Kaamos

De flesta musikintresserade i Jakobstadstrakten känner till Kaj Punkky Antfolk. Purmobon (ursprungligen Essebo) som sedan 80 talet figurerat i en hel del musiksammanhang (M.B.I., Magadog, Bird, Journeymen m fl) sluter på sätt och vis cirkeln i och med Kaamos FX.
-Jag har spelat i så många band med så många olika stilar. Kaamos FX är det band där allting kommer ihop. Lite som Rom.

Kaamos FX (ursprungligen Kaamos) föddes någon gång på 90 talet under Punkkys studietid vid Konstskolan i Nykarleby. Redan i ett tidigt skede fanns intresse från skivbolag, men enligt Punkkys egen utsago rann det ut i sanden på grund av oerfarenhet av musikindustrins labyrinter. En hel del spelningar han Punkky dock med innan han några år senare stötte på Fia Ström, Närpes egen Nina Hagen (numera Jakobstadsbo).
-Min enda musikaliska erfarenhet var på den tiden att sjunga framför spegeln, berättar Fia.
Samarbetet utvecklades i rask takt och den första spelningen som ägde rum på After Eight i Jakobstad hölls ca ett och ett halvt år senare. Förutom sången, är textskrivandet Fias huvudsakliga jobb.
-Jag skriver också texter på svenska, säger Fia som tycker att det är viktigt att betona den finlandssvenska identiteten. Dessutom går vissa saker helt enkelt lättare att uttrycka på svenska.

Debutskivan The Arrival har äntligen sett dagens ljus (recenseras i ett senare skede). CDn är så gott som helt och hållet inspelad i Punnkys hem.
-Om man lyssnar riktigt noga kan man höra katter jama i bakgrunden, säger Fia. Det är verkligen hemmafeeling på så sätt.
Det är principen att göra så mycket som möjligt på egen hand som gäller. Mickel Sahlström och Mika Timgren har hjälpt till med gitarrspel samt Sami Saarman med trummor på några låtar. I övrigt sköter Fia och Punnky allt musikaliskt själva. Hjälp med distributionen efterlyser duon dock.
-Konstnärer och musiker har ofta svårt att sälja sig själva, konstaterar Punkky.
För tillfället sköts försäljningen på hand till hand basis, vilket medför att spridningsområdet är begränsat. Intresset för musik i CD format är som bekant långt ifrån vad det en gång var.
-Jag tror att för att kunna tävla med gratismarknaden på nätet, måste man ha någonting extra att erbjuda. Till exempel en DVD som medföljer. Att uppleva musik med ett konvolut i handen är en mycket större upplevelse än i mp3 format.

Fia och Punkki på Fias balkong en dag i juli 2011              
The Arrival är ett digert och genomarbetat koncept. Konstnären Ruoska Leivo, från Nykarlebypunkbandet Die Zlaskhinx, har målat omslaget, som understryker punkattityden som delvis präglar Kaamos FX. Bau From står för ett måhända mer gotiskt inslag med sina fotografier. Punkky har sedan lagt ihop det hela till något som definitivt ger en extra dimension till helheten. Tanken är att The Arrival i sinom tid även ska finnas tillgänglig på online-musiktjänsten Spotify, men Kaamos FX vill i första hand sälja så många skivor som möjligt, men den helhet det formatet kan erbjuda.
Planen var att släppa materialet tidigare, men i och med att budgeten överskreds, sköts utgivningen av CDn upp med nästan ett halvt år.
-Med tanke på att man borde vara ute redan i februari för att kunna marknadsföra sig till festivalspelningar, kom skivan ut vid fel tidpunkt, säger Punkky.

Den som vill uppleva duon live, behöver dock inte vänta länge. Den 20 augusti ordnar Jakobstads Musikförening festivalen Free Fall för tredje gången. Detta år går det igen av stapeln på FBK området i Gamla Hamn, efter mellanåret i Skolparken. Kaamos FX är ett av sammanlagt nio uppträdande band. Och uppträdande kan man verkligen tala om då man beskriver Kaamos FX liveframträdanden.
-Många säger att de förstår hela poängen med Kaamos först efter att de sett oss live, säger Fia.
Trots att scenutrymmet oftast tillåter mer än två personer, är det sällan något man reflekterar över då Punkky och Fia släpper loss de teatraliska krafterna. Någon tanke på att utöka bandmedlemmarna vid konserttillfällen är inte aktuellt.
-Vi vill ge en riktig performance i och med att vi bara är två på scen. Eftersom vi inte har någon inplanerad koreografi, blir det aldrig samma show två gånger, även om det går en röd tråd genom spelningen, säger Punkky.
-Man har alltid kul då man står på scen och det är ju det som är meningen också, avslutar Fia.


(även publicerad i Österbottens Tidning 14.8 2011)

Jakobstad - Finlands Manchester?

Fantasias Hannu Lindblom anno 2011   
Kranvattnet i Jakobstad må smaka virak, men att det finns något i det som får den musikaliska kreativiteten att flöda för Jeppisborna kan ingen tvivla på. Ett faktum som det progressiva rockbandet Fantasia gjorde till nationell kännedom i och med segern i Rock FM 1975. En bedrift som Ragnar Hare upprepade 1983 och som band som Magadog och Bird varit och nosat på.

Under 80 och 90 talen befäste Jakobstad sin status som Finlands Manchester. Något som inte hade lyckats utan aktiva musikföreningar som t ex Jeppis Musa, Forte, La Musa Nostra och Queen Bee samt staden Jakobstads välvilja att se till att övningslokaler fanns tillgängliga för musikintresserade. Det numera rivna huset på Christinegatan och det numera rivna Hamnkontoret i Alholmen var övningslokaler som inte bara tillhandahöll utrymmen för musikaliskt utövande, utan fungerade också som inspirerande miljö som födde och gödde nationellt kända band som bl a nämnda Ragnar Hare, W.D.M., Dreadline, Bird, Plum och The Bad Habit (numera The Cajunga) samt internationellt framgångsrika …and Oceans. Inget illa med att sitta med sitt band i garaget och öva, men den sammanhållning och det samarbete som en gemensam lokal i de allra flesta fall leder till, går det inte att jämföra med. Tobaksmagasinet har här en viktig uppgift att fylla och lyckas man med den, är alla övningsrum upptagna av ivriga ungdomar i grundskoleåldern.

Huvudorsaken till att nämnda musikföreningar upphörde med sin verksamhet hittas antagligen i att många av de unga eldsjälarnas fokus förflyttades, från att arrangera och organisera möjligheter till musicerande i trakten, till eget studieliv. Tack vare åldersstrukturen i nejdens nuvarande musikförening Jakobstads Musikförening rf., finns en möjlighet att på lång sikt upprätthålla och utveckla nejdens musikliv, men trots att föreningen redan är inne på sitt tredje verksamhetsår återstår ännu att se huruvida staden Jakobstad lyckas se fördelarna med att bidra på samma sätt som under tidigare decennier. En verksamhet som var och en invånare kan ta del av.

Som av tradition tycks var och en av de nämnda musikföreningarna lyckas se till att FBKs område i Gamla Hamn verkligen kommit till sin rätt i och med de festivaler som ordnats. Jeppis Rock, Woodrock och Poppaloora i all heder och ära, men maken till publiktillströmning som 2009 års FreeFall festival drog, har knappast skådats under någon tidigare festival. Här har staden förtjänstfullt sett till att låta årets upplaga av festivalen hållas hyresfritt. Nästa logiska steg är att ordna ett lämpligt föreningshus för musikföreningen med övningslokaler för band i alla åldrar. Renoveringsobjekt eller inte. Talkokrafter har Jakobstads Musikförening mer än en gång bevisat att man besitter.

(även publicerad i Österbottens Tidning 14.8 2011)