Lemmy´s Shades

Under 1990 talet tog Marco Luponero (Lindholm), tillsammans med bl a Magnus Vikman och Tommy Forsman, i bandet Sgt. Pepperoni det definitiva klivet in i Jakobstads musikhistoria. Nedan en dokumentär från 2004 där han porträtteras i ett försök att få metallegenden Lemmy Kilmister att bekräfta att de solglasögon som Marco numera äger, en gång var hans. Regi: Mikael Paananen.


Lemmy's Shades from Mikael Paananen on Vimeo.



 

Sgt. Pepperoni utanför övningslokalen vid Tobaksmagasinet i Jakobstad

ZXC Music, intervjuer och det äkta Jeppis Musa

För tillfället jobbar Jeppis Musa på att skriva ut två intervjuer som gjorts under veckorna som gått. I detta skede avslöjas inte med vem, men jag hoppas kunna presentera åtminstone en av dem inkommande vecka.

Planer finns också på att göra en längre grej (eventuellt i flera avsnitt) på musikföreningen som gett sitt namn till dessa sidor. Inte bara för att skipa rättvisa (ärligt sagt så stal jag namnet helt kallt) utan mest för att det är en så väsentlig del av Jakobstads musikhistoria.

Så vill jag passa på att tipsa om ZXC Music. En finlandssvensk sida som koncentrerar sig på finlandssvensk rock. Skaparna till den har också haft den goda smaken att tipsa om Jeppis Musa. Det tackar vi för!

Jeppis Musa söker bidrag

Det händer som aldrig förr i musiklivet i jakobstadstrakten, men eftersom Jeppis Musa är ett ideellt enmansprojekt (än så länge?), finns varken tid eller resurser för att hinna med ens hälften. Därför kommer Jeppis Musa nu att söka bidrag från Svenska Kulturfonden i hopp om att få möjlighet att leverera mera, oftare och mer kvalitativ bevakning av musiklivet i nejden.

För närvarande har Jeppis Musas sidor ett tiotal besök per dag. De dagar något publiceras är besöken omkring 100 stycken. Intervjuer är överlägset mest lästa. Som exempel kan nämnas intervjun med Peter "Nylli" Nylund, som i skrivande stund har samlat 465 träffar. Sidan har registrerat besökare från bl a Finland, Sverige, Norge, Danmark, USA, Ryssland, Polen, Ukraina och Nederländerna.

Jeppis Musa arbetar kontinuerligt på att förbättra både innehåll och utseende och tar tacksamt emot förslag gällande detta (jeppismusa@gmail.com).

Som några delmålsättningar med Jeppis Musas sidor kan nämnas uppdatering av layout, sidor på egen adress, dvs ej i bloggformat och flera skribenter, för att få mera bredd i utbudet.

Fredrik Furu - En lagspelare av rang

Foto: Ville Juurikkala

- Mitt musikintresse har nog fötts i bilen, säger Fredrik "Feki" Furu, på snabbvisit i Jakobstad under några Jakobs Dagar i juli. Min mamma är hemma från Åbo och under alla bilresor ner till mommo och moffa, hann man plöja igenom ganska många kassetter. Speciellt ABBA snurrade många varv. Det var nog någonstans där som mitt melodisinne föddes.

I dagsläget känner alla österbottningar mer eller mindre till Fredrik "Feki" Furu. Om inte från Dead Flowers eller från Kometfabriken eller från Svenska TV 3s artistskola Fame Factory, så har knappast någon kunnat missa musiken han gjort under eget namn. Två album har det blivit så här långt och det är bland annat de som vi kommer att tala om på Café Fredrika i Jakobstad onsdagen under Jakobs Dagar. Åtminstone var det så det var tänkt.

Fotbollsproffs

Det finns också de som påstår att Jakobstads fotbollsstolthet Jaro, gick miste om ett av sina största löften någonsin då Feki lade skorna på hyllan.

- Jag skulle ju bli fotbollsproffs, säger han utan att blinka. Men som för så många, satte militären och inte minst skador käppar i hjulen. Bägge vristerna tog stryk i armén. Fram till dess var fotbollen prioritet nummer ett. Men aldrig glömmer jag de gånger jag fick tillfälle att träna under Antti Muurinen och slå genomskärare till Alexei Eremenko Sr.

Även om Fekis karriär som spelare lämnat därhän, följer han alltjämt noggrant med vad som händer på plan. Och visst är det Jarohjärtat som fortfarande klappar intensivast

- Jaro är nog det enda fotbollslag jag håller på. Om någon frågar vilket mitt favoritlag i t ex Premier League, stannar svaret vid Jaro. Tabelläget ser ju inte så lovande ut just nu, men jag tror nog att det reder upp sig.

Döda Blommor

På så sätt är Feki egentligen rätt sen i starten när det gäller musik. Det var bakom keyboarden som det hela började. Ulf "Ussa" Viklund (för många bekanta från en av Jeppismusikens kända band från 1980 talet, Break), fungerade som privatlärare. Så småningom lockade mikrofonen mera och tillsammans med Dead Flowers (Fredrik Furu, sång, Mathias "Mattarn" Åkerlund på gitarr (numera Mangoo), Tommy "Phob" Forsman på bas (senare bl a Sgt. Pepperoni), Pasi "Labe" Lahti, trummor (senare en sejour i Mangoo) och Mattias Gripenberg på keyboard) hann Feki ge ut en EP med namnet Radioactive Rock 'n' Roll Star (1999). En del spelningar gjordes också innan bandet bröt upp.

- Dead Flowers var då en seriös satsning, men ändå kände man på sig att det kanske inte kommer att gå så mycket längre än en EP som spelas på Metallväktarna. Jag tror att vår största framgång var ett tryckfel i Turun Sanomat som annonserade om en spelning på Kåren med "Dead Flowers, Pietarista".

Som namnet på både bandet och utgivningen antyder, var det tuff rockmusik som gällde.

- Det var egentligen med Dead Flowers som jag fick lära mig vad rockmusik var. Jag fick upptäcka t ex Rolling Stones och Led Zeppelin, inte genom att lyssna på låtarna, utan tack vara att vi spelade dem i övningslokalen vid Tobaksmagasinet.

Den som kommer ihåg Dead Flowers, vet att det var främst egna kompositioner som gällde.

- Jag minns att Mattarn var väldigt hård med det. Allt skulle göras på vårt sätt och det fick aldrig finnas fler än max två covers i ett set. Och jag lever fortfarande efter den principen.

Kometkarriär och kändisfabrik

Så småningom flyttade Feki bopålarna till Vasa för studier i journalistik. Det var också då hans musikkarriär fick ordentlig fart. Tillsammans med Jimmy Westerlund gjordes först en coverspelning på en studentfest och efter det kom låtskrivandet igång.

- Vi skrev den första Kometfabrikenlåten  på ett par timmar. Den skickade vi in till en demotävling som vi vann och efter det rullade allting på.

Visst hade Feki redan tidigare hört sin stämma på radio, men nu var det tydligt att radiotiden verkligen skulle komma att leda vidare till större framgångar.

- Att höra Dead Flowers i Metallväktarna var på sitt sätt speciellt, men då man har en låt på första plats på x3m-listan får man verkligen en kick och det är ju den kicken man hela tiden letar efter.

Kometfabriken gav ut sin sjävbetitlade skiva 2006. Det tog några år eftersom Feki samtidigt hade ett äventyr i Sverige.

- Sverigeäventyret var ju tack vare Kometfabriken. Vi tog hit en producent (Ola Larsson) från Sverige, som tidigare hade jobbat i Vasa med bl a Patrik Linman och Jens Smedman. Han producerade två av våra låtar som vi skickade in till Mariann Grammofon, Bert Karlssons skivbolag.

Det blev napp. Bert Karlsson ringde upp bandets dåvarande manager och meddelade att han kunde tänka sig att skriva kontrakt på villkoret att Fredrik lyckas kvala in i Fame Factory.

- Jag fick en halv dag på mig att bestämma mig. Jag kände mig nog som en ganska liten pojke då, fast jag var 25 år. Inte begrep man ju riktigt att en av Sveriges mest framgångsrika skivbolagsdirektörer ringer och vill ha med en på en audition i Stockholm följande dag.

Från lilla Vasa till stora Stockholm på mindre än ett dygn. Och takten mattades inte av.

- Folk hade köat hela natten inför audition. Eftersom jag hade fått en personlig inbjudan fick jag gå förbi hela kön och i princip gå direkt in och göra min audition. "Det låter bra det här", sa Bert Karlsson.

I och med det klev Feki över den första tröskeln och in i ett sammanhang där han i fortsättningen var med på samma villkor som de övriga deltagarna.

- Vi var slutligen 24 egon som gick vidare till finalen i Skara. Samtidigt blir det som lite som ett skriftskoleläger då man bor ihop så tätt inpå varandra. Det fanns så många som ville så jättemycket, så jag kände att jag inte ville konkurrera på det sättet. Idag skulle jag nog inte göra om Fame Factory Jag tycker inte riktigt om det här tävlingskonceptet. Jag skulle nog kunna tänka mig att vara med i någon slags TV produktion där man får pröva på olika saker, men det här med att tävla och hela det här "Famekonceptet" är på något sätt så långt ifrån min världsbild. Det som jag däremot är jättestolt över är att jag spelade enbart egna låtar. På alla auditions.

Tack vare Fame Factory träffade Feki Lasse Andersson, som sedermera producerade Kometfabrikens skiva.

- Det handlar så mycket om kontakter. Att synka med rätt människor vid rätt tillfälle. Att känna in vibbar. Jag tror att det delvis är därför jag tycker så mycket om musik. Det räcker inte med att vara talangfull, utan du måste också ha ett spelöga.

Det råder ingen tvekan om att Feki besitter just dessa egenskaper och jag kan inte låta bli att koppla ihop tankesättet till det som händer på en fotbollsplan.

- Jag brukar ofta tala om musik i fotbollstermer. Jag är ju lite i spelfördelarens roll. Det är där jag trivs bäst eftersom jag då inte alltid själv behöver stiga fram som striker, men jag kan själv välja mina tillfällen. Jag tror att det är en av orsakerna till att jag gärna samarbetar med andra musiker. Man måste få dela de där kickarna med någon också.

Efter skivsläppet med Kometfabriken turnerades det flitigt. På Veneziaden i Karleby och en del skolturnéer. Målgruppen var yngre tonåren. Bandets kontrakt med EMI Finland innebar i slutändan ironiskt nog början på slutet för Kometfabriken. Skivan var på väg att släppas i Sverige, men samarbetet med EMI Sverige haltade och processen rann ut i sanden. Att Kometfabriken var det första Finlandssvenska band som EMI gjort kontrakt med är ju i sig en merit, men eftersom ingenting hände blev ju frustrationen i bandet påtaglig. Ska man orka satsa en gång till? I samma veva kontaktades Jimmy Westerlund av Sturm & Drang för att producera deras första skiva.

- Det blev ju hans genombrott som producent. Dessutom blev han bekant med Asko Kallonen och det innebär att man samtidigt plötsligt får tillgång till den finländska artisteliten.

Solo

I och med Jimmys producerande av Sturm & Drang, flyttade Feki fokus över låtskrivandet på egen hand. Vänskapen och samarbetet mellan dem upphörde däremot inte och Jimmy ställde villigt upp som producent på Fekis första skiva Hollywoodhjärtan (2009).

- Processen tog ett och ett halvt år. Då jag hade 10 låtar färdiga tyckte Jimmy att vi måste tänka om. Hälften av låtarna duger inte, sa han.

Hur känns det att få höra att hälften av den möda man har lagt på sitt uttryck inte duger?

- I stunden man får höra det börjar man ju i princip lipa och vill skita i allt. Men i slutändan är det ju det som är så bra med att ha en producent som känner en så bra så att han kan säga till vad som är bra, vad som är mindre bra och till och med vad som inte duger. Efter att man låtit det hela sjunka in och ser på det hela utifrån så inser man att det här kanske skulle hålla om man var Ulf Lundell och gör sin tionde skiva, men då man ska släppa sin första så måste man se till att det håller hela vägen. Jag har aldrig velat vara en sådan artist som skriver en hit och har resten av låtarna som utfyllnad.

- Det har varit en guldgruva för mig att få bli vän med Jimmy och ta del av hans talang. Och framförallt hans framåtanda alltså!

Efter framgången med Hollywoodhjärtan styrde Feki kosan till Los Angeles, där Jimmy Westerlund numera huserar.

- Vi jobbade från fem på eftermiddagen till sju på morgonen. Studion är belägen i en kontorsbyggnad och vi fick inte ha ljud innan fem på eftermiddagen.

Om Hollywoodhjärtan spelades in med ett liveband i studion, så blev inspelningen av uppföljaren Mittemellanland en ny upplevelse. Nu fanns bara Feki, Jimmy och en assistent i studion och befinner man sig plötsligt i musikproduktionens Mecka är det naturligt att man blir inspirerad av det som händer runt omkring en.

- Det är som då man får en ny gitarr och man upptäcker nya sätt att spela på. Fokuset låg den här gången mera på detaljer i arrangemanget av låtarna och på sångproduktionen. Ett helt annat sätt än att spela in live med ett band. Båda är kul på sitt sätt. Om målet är att skapa en viss känsla, spelar det ingen större roll vilket tillvägagångssättet är. Men det gäller att ta reda på vad som passar dig just då.

Åka bort för att hitta hem

Uttrycket på Mittemellanland känns mognare och självsäkrare än någonsin tidigare. Både musikaliskt och textmässigt.

- Jag har hittat hem i både uttryck och i mig själv på sätt och vis. Det handlar nog mycket om självförtroende och trygghet. Jag är inte längre orolig för att det inte ska hålla, att det inte ska räcka till eller vara tillräckligt bra. Det handlar bara om vilken känsla jag har och vad jag vill förmedla. När man har kommit till den insikten blir det dessutom så mycket skönare och mer avslappnat att göra spelningar.

Att förlika sig med faktumet att man aldrig kan göra alla nöjda, tillåter en artist att växa och blomma ut i det han håller på med.

- Tidigare var jag nog rätt känslig för vad folk ska tycka. Den typiska Österbottniska mentaliteten. Men när man väl har kommit över det och vågar göra bort sig och vågar vara sig själv så tror jag att man hittar hem i musiken. Samtidigt är det inte oväsentligt vad publiken tycker. Om inte det jag gör gillas, får jag ju heller inte möjlighet att göra min grej. Skulle jag vara miljonär och helt kunna göra vad jag vill, skulle det kanske vara roligt en tid, men jag tror inte att jag skulle ha samma drive. Direkt man inte behöver jobba i uppförsbacke, så tappar man lite av gnistan. I motvind måste man skärpa till sig lite extra.

Framtiden

  

Som musikindustrin ser ut idag, krävs nytänkande och uppfinningsrikedom för att kunna upprättahålla en köpkraft på marknaden.

- Lyckas jag få loss finansiering för en hel skiva så gör jag förstås en hel skiva. I och med att min musik är mycket textfokuserad, finns tanken på att ge ut en skiva som en bok, men då blir det ju genast tal om betydligt högre tryckkostnader.

Vad gör Fredrik Furu om 10 år? Är det fortfarande solokarriären som är det bästa formatet?

- Om jag inte går in i väggen och tröttnar helt är det nog en solokarriär som är det mest naturliga. Jag och Jimmy har i och för sig ibland pratat om att kanske sätta ihop ett band igen och nu när han är i USA, skulle man ju få möjlighet att spela lite runt om i världen, men det är ingenting som är aktuellt just nu. Jimmy är nybliven pappa och allt jobb han har med med sina produktioner och projekt ger heller inte mycket utrymme för något annat.

Det är framförallt musiklivet som liveartist som lockar mest och där som Feki har en potential utöver det vanliga.

- Det kommer alltid att finnas ett behov av livemusik och det är just kontakten med publiken som ger energi till att jobba vidare. I dagsläget är det ju också det som ger ekonomisk möjlighet åt artister att fortsätta och för tillfället tar jag alla spelningar jag får. Målsättningen just nu är att ta nästa steg i karriären där jag kan strukturera och planera en längre tid framåt.

Samarbetet med Jimmy Westerlund genererar kontinuerligt nya infallsvinklar och möjligheter. I höst gör duon en hedervärd turné med workshops med musikproduktion och låtskriveri som tema. Turnén hålls i finskspråkiga gymnasier. Finansieringen kommer från Svenska nu och Nordiska Ministerrådet. Därutöver kommer man att göra spelningar på finska pubar.

- Jag ser fram emot att få spela på finskt håll med min musik på svenska och se vilken responsen blir. Vi vill visa att det aldrig en nackdel att kunna flera språk. Innehållet kommer att vara delvis på svenska, delvis på engelska och delvis på finska. Vi vill väcka ett intresse för att bli mera internationell och peka på vilka möjligheter det ger.

Även om Feki numera är bosatt i Stockholm, har han inte lämnat Österbotten i sticket. Lördagen den 10 november gör han en spelning på Stadshotellet i Jakobstad. Det i sällskap av de rikssvenska countryartisterna Cookies & Beans och The Ballroom Band. Dagen innan görs en spelning på Ritz i Vasa.

Inom ett par veckor släpps dessutom en singel och till den en video regisserad av Leo Josefsson (med videor till bl a Kent och Alexander Bard i CVn). Att Mikael Spretz (känd från Stieg Larssons Millennium-trilogi) är anlitad som en av skådespelarna, gör heller inte det hela till en mindre anmärkningsvärd händelse.

Fredrik "Feki" Furu är mitt uppe i sin musikkarriär. I ett brytningsskede på gränsen till ett större genombrott. Vi önskar honom all lycka och framgång!

Foto: Annika Falkuggla        Layout: Peter Granfors

Opus Symbiosis - Nature´s Choir

Jämfört med Opus Symbiosis senaste utgivning 'Mute' är 'Nature´s Choir' tematiskt mer balanserad. Utan att vara återhållsam, är de flippade partierna tydliga delar av låtarnas struktur. Och visst flippar det lika mycket som tidigare. Samtidigt får ta del av mer, ursäkta uttrycket, lyssnarvänliga arrangemang. Något som förhoppningsvis kan locka fler lyssnare och eventuellt radiotid.

'Nature´s Choir' är ett konceptalbum som tar över där 'Mute' slutar. I sammanhanget som sig bör, både textmässigt och musikaliskt. De 9 låtarna går in i varandra och teman upprepas över gränserna. Skivans omslag och layout är också denna gång utfört av konstnären Lotta Green. En perfekt spegelbild av skivans innehåll. Den som känner till Jakobstads miljöer, kan på nära håll få uppleva hur det eventuellt kommer att se ut här efter att vi är färdiga med miljöförstöringen (eller fördjupat oss i den?). Det globala på ett lokalt plan.

Omslaget är skapat av Lotta Green

Även om skivan bäst avnjuts i sin helhet, vill jag ändå plocka ut låten 'Skeleton' som en personlig favorit. Okonvetionella rytmer, briljanta melodier och förbluffande smidiga övergångar i kombination med Victor Sågfors texter, samlar ihop till det bästa som bandet i mitt tycke hittills skapat. Och vilket gitarrsolo sen!

Som producent och text- och musikskrivare står givetvis bandets gitarrist Victor Sågfors. Dessutom står basisten Jafet Kackur, trummisen Erik Herman Lillkung och keyboardisten Staffan Strömsholm för bidragande insatser till några kompositioner. Arrangemangen gör bandet kollektivt. Inspelningarna har skett på Midas Studios i Korsholm, J2M Studios i Jakobstad och på P@Casa i Austin, Texas USA.

Austin, Texas USA? Jodå! På skivans näst sista kapitel, Liqueur, har Opus Symbiosis fått tillfällig tillökning i och med Pat Mastelottos slagverk. Samma Mastelotto som under 1980 talet medverkade i Mr. Mister och i King Crimosn från 1990 talet och framåt.

Det är ett och ett halvt år sedan den tredelade EPn 'Mute'. Om jag den gången var grymt imponerad av bandets rytmsektion adderar jag denna gång sånginsatserna.

En god sångares uppgift är delvis att känna av stämningen i musiken för att sedan göra den rättvisa. Det gör Christine Sten. Dessutom tar hon musiken till en nivå Opus Symbiosis bara har snuddat vid tidigare. För övrigt hoppas för bandets skull att Tuomas Holopainen aldrig kommer över denna skiva för då skulle Opus Symbiosis antagligen rätt snart vara tvungna att se sig om efter en ny sångerska. En sångerska vars uppgift skulle vara minst lika övermäktig som Anette Olssons var då hon tog över efter Tarja Turunen (övriga jämförelser åsido). Jodå, just på den nivån är det! Virtuosa keyboardisten Staffan Strömsholms sånginsats går heller inte obemärkt förbi. Som ett komplement till Christines stämma, som skickar iväg musiken i en bara runt jorden, ger Staffans röst en mer organisk jordnära känsla.

I och med att Opus Symbiosis i dagsläget är en kedja bestående enbart av starka länkar, hoppas jag att de har möjlighet att upprätthålla den här uppsättningen framöver. Det känns nämligen som att bandet är på randen till ett större genombrott.

Opus Symbiosis:

Christine Sten             Vocals
Victor Sågfors             Guitars and additional keyboards
Staffan Strömsholm     Vocals, Grand Piano, Analog Synthesizers and Rhodes
Jafet Kackur                Bass
Erik Herman Lillkung    Drums and percussion

Track 8 featuring Pat Mastelotto Electric drums and Percussion

Produced by Victor Sågfors
Mixed by Anders Höglund at Midas Studios
Assisted by Petter Erikslund
Mastered by Svante Forsbäck at Chartmasters

Cover and Layout Lotta Green

Nature´s Choir finns till salu på bl.a CD Dreams och Univocal Music i Jakobstad


Kristian Brunell

krazyFlipy - the Happy Warrior Slave :)

Sätt ordet reggae i samma mening som Jakobstad. Vem kommer du först att tänka på? Frippe Wenelius. Utan tvekan.

Jeppisreggaens regalskepp Dreadline, spelade i slutet av sin levnadstid, in ett antal låtar som aldrig blev utgivna. Journeymen (även det med Frippe vid mikrofonen) likaså. Samtidigt som många medlemmar i de nämnda banden verkar ha annat att koncentrera sig på, är Frippe den sista som ger sig.

Under monikern krazyFlipy ger har nu, med det lokala bolaget Univocal Music i ryggen, ut debuten the Happy Warrior Slave :) Efter att alla spår av jämförelser undanröjda, är förväntningarna fortfarande skyhöga. Frippe gjorde sig redan på 80 talet känd att besitta en av de bästa och mest internationella sångrösterna i Finland. Inte bara tack vare det träffsäkra uttalet.

På the Happy Warrior Slave :) ryms 10 låtar plus en avslutande dubversion av inledningsspåret 'rockin´ time'. Frippe står själv för alla kompositioner, förutom i 'water for my bong' där Dreadlinebekantingen Jonas Kuhlberg haft ett finger med i spelet och i 'singers & players' där Journeymens Sawandi Groskind och Mickel Sahlström haft tillträde. Skivan, som till största delen är inspelad vid House of Dread med Frippes mångåriga samarbetspartner Tumba Haldin vid spakarna, är självfinansierad och till en början tryckt i 500 exemplar.

Redan i inledningen visar bandets rytmsektion bestående av EH Lillkung på trummor, Mats Ödahl på bas och slagverken (som enligt information fördelats mellan Frippe och Tumba) föga oväntat att skåpet står stadigt. Ett faktum som löper skivan igenom. Charlotta Kerbs bakgrundsstämmor svävar skönt genom Frippes, som med åren fått allt mer mognad och tyngd (och ödmjukhet?). Rickard Slottes arrangemang av brassektionen, bestående av hans egen trumpet och trombon förblir tillsammans med Michael Fords saxofon inte bara själfulla tillägg, utan lyfter helheten till nya nivåer. Tyvärr lämnas gitarrerna allt för mycket åt sitt eget öde och överröstas ibland av en rätt kantig keyboard. Synd det, för det som kan skönjas av Mickel Sahlströms slingor hade jag gärna hört mera av.

the happy Warrior Slave :) är ingen komplicerad helhet. Övervägande dansant reggae, med inslag av mer tillbakalutad dito, där bidragen 'singers & players' och 'the money of slaves' genast sällar sig till min puls (eller är det tvärtom?). Om Frippes röst med åren fått mer djup och mognad, har hans tunga knappast blivit mindre vass. Samhällskritiken osar het och även om den genomsyrar flera plan ur olika perspektiv, gissar jag att bilden på omslagets baksida avslöjar grogrunden till Frippes inställning. Även om det aldrig är svårt att skönja vad som sjungs, hade ett texthäfte inte varit fy skam.

Även om skivan efter den första lyssningen inte riktigt uppfyller mina förväntningar (hur skyhögt orealistiska de än må vara), lyfter den en aning efter några till. Det tekniska framförandet finns inget att anmärka på. Dessutom håller så gott som alla låtar god nivå, både vad gäller arrangemang och känsla. Mina obetydliga anmärkningar landar på detaljer i mixningen. Mjuka upp keyboarden och höj gitarren så är vi helt överens.

Skivan finns till salu på CD-Dreams och Jakobstads Musik. Den kan också beställas från Univocal Music.

the Happy Warrior Slave :) :

EH Lillkung                drums
Mats Ödahl                bass
Mickel Sahlström       guitars
krazyFlipy Wenelius   lead and backing vocals, all keyboards and pre-programmimg, percussion
Rickard Slotte            trumpets, trombone, all horn arrangements
Michael Ford              saxophone
Charlotta Kerbs          backing vocals
Plingemo                   ding-dong
Tumba Haldin             percussion, organ, dubbin´

Produced, recorded and mixed by Tumba Haldin
Executive producer Alexandra Sandbäck at Univocal Music


Kristian Brunell

Bildkavalkad FreeFall 2012

Bildurval från FreeFall 2012.

Juhani med lampan

Marika med skylten

Tommy med rampen

Björn med maskinen

Aeon Antenna

Aeon Antenna

Biljetter

Desirée Saarela

Tony, Markus & Tom

Nina Lassander

Cheeky Bastards

Cheeky Bastards

Cheeky Bastards

Craneium

Craneium

Craneium

Porcelain Moon

Porcelain Moon

Porcelain Moon

Porcelain Moon

Flipside Combo                                     Foto: Heidi Alho

Flipside Combo                  Foto: Heidi Alho

Bob Malmström                               Foto: Heidi Alho

Alamaa

Linda Lindroos

myGrain

myGrain

myGrain

Augustus Bro

Kristian Brunell & Heidi Alho

Tävling! Vinn en skiva!

Den som först skickar in rätt svar vinner en skiva!

Tävlingen avgjord! Rätt svar: Mathias "Mattarn" Åkerlund.  Vinnare: Jonas Kuhlberg

Vems gitarr och hand kan ses på bilden? Ge ditt svar som kommentar på Jeppis Musas facebooksida!

Mangoo & Craneium Live @ Klubi, Åbo

Detta inlägg är kanske för kort och icke-objektivt för att ses som en artikel, men jag hoppas att den ändå är läsvärd på något sätt. Den skrivs angående Mangoos skivrelease som hölls på Klubi i Åbo den 29:e Juni, och där mitt band Craneium fick äran att värma upp scenen. Neverlandskivan har ju redan tidigare analyserats på bloggen, eftersom den kommit ut på bl.a Spotify under våren.

Craneium live. Foto: Sanna Nygård

Det hela började egentligen med jag till och från haft kontakt med Mangoos sångare Rickard ”Pickles” Dahllund och diskuterat musik och keikkaställen och i samma veva erbjudit Craneium som förband när och om det behövdes. Så när jag sen blev uppringd angående skivreleasen så tackade vi snabbt ja, man har ju ändå lyssnat på Mangoo ända sedan högstadiet.

Efter soundchecken pratar jag med Mangoos medlemmar om den nya skivan hemma hos Pickles, medan han demonstrerar sin exotiska instrumentsamling.
 

Martin Ahlö & Joel Kronqvist i Craneium

-Det är skönt att äntligen ha fått den färdig och utgiven, konstaterar trummisen Teemu.

Så hur känns då kontraktet med amerikanska Small Stone Records (som har lite kultstatus bland fans av stonermusik)?

-Nå de har behandlat oss schysst hittills, vi fick ju ge ut Neverland och så har vi option på flera skivor ifall den här säljer bra, säger keyboardisten Niklas Björklund.

-Yeah, they haven´t screwed us over....yet! skrattar basisten Igor del Toro.

Tidigare under dagen togs beslutet att konserten dessutom var gratis för de fans och vänner som anmälde sig till gästlistan. Ynka fyra euros inträde och bra musik ansågs ha för svårt att konkurrera med en solig fredagskväll i juni. Det slutliga besökarantalet är jag ännu inte säker på, men ett hundratal åskådare var åtminstone på plats i svettiga Klubi. Mangoo spelar många Neverland-låtar live, vilket funkar bra. Jag förstår att de gärna spelar nytt, men frågar efteråt om de nu kommer att överge Neolithic-debutens material?

Mangoo live. Foto: Martin Ahlö

-Nej, säger Pickles och Niklas. En del låtar är nog måste att spela, men vi övar inte de gamla lika mycket.

Vilket ju bara är en naturlig utveckling. Neverland är en mycket stark andra skiva, och det blir intressant att se hur Mangoos karriär utvecklas. Mangoo uppträder i Skolparken i Jakobstads 16.7, och Craneium spelar på Freefall-festivalen i gamla hamn 14.7.


Inforuta:

Craneium är ett stonerband från Åbo, bestående av gamla medlemmar i bl.a The Vital Stuff, Gung-Ho, Dawn Patrol och Roy & the Fishermen. Bandet har aktivt funnits i ett halvt år och finns tillgängliga på www.facebook.com/craneiumband.

Mangoo är också åbobaserade men starkt jeppisanknutna. Musikstilen är svårdefinierad men kan beskrivas som stonerrock eller väldigt fuzzig pop. Med skivorna Neolithic (2007) och Neverland (2012) har bandet börjat bli synliga också utanför de egna kretsarna. Mera på www.mangooloid.com

Martin Ahlö

Nylli - En exhibitionistisk enstöring

- Fast jag nu kanske är en enstöring som sitter och gömmer mig, så visst finns det en liten exhibitionist i mig. Annars hade jag nog inte hållit på med det jag har hållit på med.

Och visst har han hållit på, Peter Nylund. Nylli för de flesta. Lepplax-Hendrix för några. Ett smeknamn han förärats av Callo Rönngård. I tiderna trummis i bl a Fantasia och Dreadline.

- Här växte jag upp med mormor och morfar. Utom de gånger då de slängde ut mig för att jag var för vild.

Vi sitter på hans hemgård i Lepplax och kan konstatera att visst var det tur att Nylli ibland "var för vild". Det var nämligen de gångerna han sökte sig till Jakobstad och så småningom blev inblandad i det som präglade musiklivet i staden många år framöver..

Men låt oss ta det från början. Det är 1970 tal och Nylli har kommit över en elgitarr och en förstärkare av märket VOX. Grannkillen Christian "Spyddi" Lunabbas trumset behöver självklart också vädras.

- På juldagsnatten -76 satte jag förstärkaren och gitarren på sparken och med "Spyddi" släpandes på sina trummor inlindade i filtar, drog mot Lepplax samlingshus. Vi sparkade in källarfönstret, bar in våra grejer och vred på värmen. Vi hade säkert använt tretusen liter olja innan vi kom fast.


Från Wildbrain till W.D.M.

Kring 1981 skapades, tillsammans med Kenneth Huumarsalo, första versionen av bandet Wildbrain (som senare under decenniet kom att återuppstå i annat format).

- Det bästa med det gänget var att de var disciplinerade. Jag vet inte om det berodde på att jag var rätt dålig på finska, men det var inget tjafs mellan låtarna då vi övade. Musiken var i fokus och alla drog åt samma håll.

Några Wildbrainspelningar senare, lärde han känna gänget i Jeppis Musa (musikföreningen som fått ge sitt namn till dessa sidor). Efter ett antal år med Hendrix och Clapton inspirerade band, militärtjänstgöring och ungdomssekreterarutbildning, fanns Nylli igen i Lepplax.

- Jag satt på vinden med fyra Marschallskåp som sällskap då Jari ringde (Jari Ehrström, basist i punkbandet W.D.M.):

"- Ere to som e Lepplax-Hendrix?
- Jaa...
- Sko do vila spela me W.D.M?
- W.D.M?! Va fan ska ja me he till?"

Som många redan känner till, hade Nylli sist och slutligen en hel del med W.D.M. att göra. Efter några gånger i övningslokalen på Christinegatan var det så dags för spelningar.

- Efter några spelningar märkte jag att det fanns möjligheter med detta band.

Det kan man lugnt påstå. Turnéer runt om, inte bara i Finland. Med Nylli på sexsträngaren, lirade W.D.M. också i Estland (dåvarande Sovjetunionen), Danmark, Norge och Sverige. Även om bandet var omtyckt på många håll, lät det inte alltid lika positivt.

- Punkarna i Finland gillade oss inte för att vi var för duktiga musiker. Dessutom körde vi med koreografi. Intränade grejer. Många tyckte nog att vi borde söka oss till heavyfestivaler istället för att "förstöra" punkfestivalerna.

W.D.M. hölls vid liv tills medlemmarna kom upp i 20 års åldern, då tankar på ett bekvämare medelklassliv blev allt viktigare.

- Själv var jag väl i 25 års åldern då. De andra började tänka på en framtid med skola, utbildning, jobb och familj. Man kan säkert skylla det på en del andra grejer, men det här var nog huvudorsaken till att W.D.M. upplöstes. På sätt och vis synd, men man märker att det går på liknande sätt med många andra band.

W.D.M. hann ge ut tre EP skivor. Democracy? 1984, Tomorrow´s Gone 1985 och Freedom of Music 1988.


Nylli sparkar röv

Nyllis musicerande dog knappast ut trots W.D.M.s frånfall. Efter att musikföreningen Jeppis Musas hus på Christinegatan revs, höll Nylli till en del i Tobaksmagasinets övningslokaler. Där samlade han ihop potentiella bandmedlemmar som han visste var på gång. Projekt som Nylli Kicks Ass´s och förnyade Peter Nylund Wildbrain hann göra en hel del spelningar runt om i Österbotten. Det var stor omsättning på medlemmarna i dessa projektband.

- Antagligen blev de väl trötta på mig då de var tvungna att spela de låtar jag gillade. Eftersom många av dem försvann till andra band efter några månader, var det lika bra att jag stod för bandnamnet

Enligt egen utsago var det med lånade pengar och överentusiasm som inspelningen Back To The Woods kom till i slutet på 1980 talet. Basisten Kimmo Salonen och trummisarna Spyddi Lunabba och Mikki Lantela bidrog. Inspelningen skedde i Franz Nymans studio i Forsby och vid Fortes studio i Tobaksmagasinet, men eftersom resultatet landade så pass långt ifrån visionerna, gavs inspelningen aldrig ut.


Dreadline

På reggaebandet Dreadlines tredje studioalbum Blood & Salvation, gavs roadien Nylli utrymme att lira på ett par låtar.

- Dreadline hade en massa medlemsbyten på gång då de frågade mig om jag ville lira bas med dem.

Efter Nyllis nekande svar, insåg herrarna Haldin & Wenelius (Dreadlines själ och hjärta) att Nyllis rätta plats är på en scen med gitarren i händerna.

- Frippe och Tumba berättade om sina visioner att förena reggae med rock'n'roll och skapa något eget. Idén var verkligen god, men jag fick en känsla av att det emellanåt handlade mera om personlig prestige än lust att skapa. Dessutom hade vi för mycket på gång samtidigt. En egen studio byggdes (House of Dread), samtidigt som vi hade en massa spelningar. Dreadline är trots allt det band jag har levt längst med och gjort det mesta med. Vi var på en sådan nivå att om vi hade haft lite mer medvind, hade Dreadline antagligen lyft ordentligt.

Dreadline hann sammanlagt ge ut fyra studioalbum. All the Land 1987, Earth Poems 1989, Blood & Salvation 1992 och No Cigar 1995. Därutöver en massa singlar.


En ensam trio

Efter åren i Dreadline behövdes en balanserande motreaktion i Nyllis musicerande.

- Jag var utled på Dreadline och på att chappa en gång var tredje sekund. Jag fick ju inte spela det jag ville. Skulle bara stå där och se stor ut.

I frustrationen av det samlade Nylli ihop unga musiker, på liknande sätt som efter tiden i W.D.M. Den här gången sökte han i musikhuset i Jakobstad och fick napp.

- Nu för tiden kan de ju verkligen spela de som kommer från musikskolan. De är faktiskt jävligt duktiga. Jag tror inte de själva vet hur långt de skulle kunna gå om de hade tålamod att stanna kvar i ett band tillräckligt länge för att utveckla gruppdynamiken. Tyvärr har många av dem för bråttom att tjäna 100 € per kväll som dansbandsmusiker. Vissa av dem spelar till och med golf!

Under namnet Trioeismend gav Nylli ut Alternative Intelligence. En EP innehållande fyra låtar i klassisk progrock stil. Tyvärr hölls trion inte ihop länge. Spelningar fick man söka i stjärnorna efter.

- Men det kan jag i och för sig förstå. Vem sjutton ville höra på svår bluesinspirerad progrock på den tiden då The Rasmus och H.I.M toppade spellistorna.


Musiken på is

Nu då? Efter att det senaste projektet The Sickness lades på is, rör Nylli sällan i en gitarr.

- Just nu skulle jag inte våga börja med något nytt. Jag måste nog samla mig en hel del än innan jag kan ta den stryk man måste vara beredd på att ta ifall att det inte leder någon vart. Jag har ändå varit med om att göra alltför många skivor som aldrig kommit ut.

En sista sak:

- Om jag lyssnar på musik med jeppisanknytning? Det finns så många band numera så man kan inte hålla reda på alla, men jag har emellanåt försökt lyssna på Mangoo. Det verkar som om stonerrockarna har en avslappnad attityd till allt skit som händer. Som en modern form av blues på ett sätt.

Augustus Bro - Number Stations

Ambient i Jakobstad? Javisst! Sällsynt i och för sig, men inte helt nytt. Under mitten av 1990-talet spreds en C-kassett vid namn Tellus, All About It, innehållande inspelningar gjorda av Anders Gustafsson. Metalbandet ...andOceans bifogade en bonus CD till sin andra utgivning The Symmetry of I - The Circle of O. Även den fylld med musik i ambientstil.

Här är det verkligen marginalmusik vi talar om. Augustus Bros musik kommer aldrig att spelas i radio (Avaruusromua undantaget). Försäljningslistorna kommer aldrig att besökas av 'Number Stations'. Traditionella arrangemang och instrumentering är att glömma. Istället levererar Augustus Bro nyckeln till ditt undermedvetna. Detta görs klart redan i inledningen av den 9 låtar eller 63min 31 sek långa 'Number Stations'. Med minsta tänkbara medel färgläggs en monokromatisk värld, så som den jämförelsevis uppenbarade sig innan ljudlandskapet smyger ut i rummet. Mina väggarna målas i långa svepande penseldrag. Förgrunden fylls ut med kortare intensiva.

Låttitlarna på omslagets baksida, de som bokstavligen beskriver musiken på skivan, behövs egentligen inte. Så självklara ter de sig. På min vägg utspelar sig långsamma bildspel där hösthimlen brer ut sig över en flicka som i nästa stund står på samling smältande snö. Efter en kontemplativ promenad på Knorrpromenade genom Friedrichshein i Berlin lämnar jag jordbundenheten med en tur genom atmosfären. Efter det är det liksom en aning knepigt att "landa". I övervägande positiv bemärkelse.

Huruvida 'Number Stations' är tänkt som ett konceptalbum eller inte är mer än jag vet, men en tydlig röd tråd finns. Även om musiken aldrig kan beskrivas som fartfylld, befinner vi oss i en ständig rörelse. Som ett musikaliskt kalejdoskop, där avslutande 'Templar' levererar ett enträget mantra som släpper in oss i de djupaste skikten av vårt undermedvetna.

Augustus Bro 'Number Stations' släpptes i maj på det brittiska skivbolaget Somehow Recordings. Mastringen sköttes av Hidekazu Imashige och omslaget som fullbordar helheten är designat av Daniel Bro.

Augustus Bros musik finns även till lyssning på Soundcloud, där alla låtar och då speciellt Buildings Stays Offshore (som inte finns på CDn) är värda fler än en lyssning. Efter det klickar man in på Norman Records och beställer ett exemplar!

Augustus Bro - Number Stations. Omslag av Daniel Bro.

Kristian Brunell

Mangoo - Neverland

Vad gör ett band som släppt en kritikerrosad skiva på ett litet inhemskt bolag? Hade detta hänt under CD formatets glansdagar, skulle man antagligen relativt tidigt fått napp hos ett bolag med större resurser till produktion och distribution än det som nu pungades ut på debutskivan Neolithic 2009. Nog för att ljudkvaliteten även där håller hyfsad kvalitet. 

Uppföljaren Neverland hade man spelat in på egen hand redan en tid innan kontakten med det amerikanska skivbolaget Small Stone Records och Mad Oaks Studios ljuddesigner Benny Grotto etablerades. Inte för att ta något erkännande från kompositörerna, men med en så erfaren mixare bakom spakarna, kan man i bästa fall lyfta fram de detaljer som skiljer en bra låt från en stor dito.

En skiva som distribueras världen över, skall recenseras utgående från de ramarna. Att stommen i bandet har sina rötter i Jakobstadstrakten har inte med saken att göra i det sammanhanget. Att sedan innehållet gör detta till en uppgift som ger ömsom gåshud ömsom förundran, är något som man efteråt stolt kan konstatera.

Neverland är antagligen en rockpolis största mardröm. Mangoo struntar fullständigt i färdigt upptrampade stigar och lyckas här smälta samman influenser från ett antal olika genrer, samtidigt som uttrycket är enhetligt och kompakt. Inledningen, med titellåten i spetsen, kanske känns en aning trevande, men sätter samtidigt tonen för skivan. Progressivt, psykedeliskt och tungt
.

Niklas Björklunds syntar får ofta en framträdande roll som tillsammans med Rickard ”Pickles” Dahllunds sångmelodier och detaljer i riffen i bästa fall skapar slagkraftiga låtar och i ett par exempel till och med låtar med hitpotential. Detta lyckas bäst i ´Deathmint´, ´You, Robot´ och ´Hooks´.

´Lose Yourself´ har en väldigt catchig refräng med en lyckade harmonier. Tyvärr känns ”Pickles” sång här något ansträngd i de högre partierna, vilket drar ner på betyget för en annars snygg komposition.

De små detaljerna är en sak. Mangoo bjuder också på exempel på briljansen i det enkla. I nämnda 'You, Robot' dundras blytunga riff fram som en ångvält och bildar, egentligen utan särskilt mycket tillägg, min klara favorit på skivan.

I "mellanspelet" 'Home' plockas banjon fram. Här skraplar ett grundkoncept som i mitt tycke gärna kunde ha utvecklats till en längre låt. I sin nuvarande form skulle den dock säkert platsa som soundtrack i en film av "Oh Brother, Where Art Thou" slag.

En avdammad version av gamla godingen Datzun avslutar en skiva som jag inte tvekar att i det här skedet klassa som en av de bästa plattorna någonsin, med koppling till jakobstadstrakten.

Även om Neverland till stora delar är en rockig historia, har gott om utrymme lämnats för lugnare inslag, vilket ´Painted Black´ och nämnda ´Hooks´ är utmärkta exempel på.

Slutsatsen är att Neverland är ett album som alla fans av stoner och fuzzgenren bör göra plats för i sina skivhyllor. Dessutom ska nog alla musikintresserade i Jakobstadsregionen redan idag se till att ställa sig i kö, för detta är en skiva som också era barn och barnbarn kommer att fråga efter. På samma sätt som efterfrågan på Fantasias, Dreadlines och Regnar Hares 30-40 år gamla inspelningar hela tiden stiger.

Låter det här som en god idé, så finns skivan från och med torsdag 28.6 i CD-Dreams hylla (uppdaterad 26.6 2012 kl. 15.08). Passa också på att se Mangoo uppträda live under Jakobs Dagar. Vilket de gör den 16.7 på Skolparkens scen.

Mangoo - Neverland

Artist: Mangoo

Titel: Neverland

Speltid: 60 min 24 sek, 13 låtar

Producent: Niklas Björklund & Mangoo

Mixad av: Benny Grotto på Mad Oaks Studios

Mastrad av: Chris Goosman på Baseline Audio

Omslag och layout: Alexander von Wieding

Skivbolag: Small Stone Records
Utgivningsdatum 26.6 2012
Genre: Rock fuzz-pop, stoner, psykedelisk rock
Websida: www.mangooloid.com
Social Media: facebook.com/Mangooloid
Tillgänglig på: CD-Dreams, cdon.com, Amazon, iTunes...

Mangoo:         Niklas ”Nicke” Björklund; syntar & bakgrundssång

                      Rickard ”Pickles” Dahllund; sång, gitarr, banjo

                      Mathias ”Mattarn” Åkerlund; gitarr, bakgrundssång

                      Igor Del Toro; bas, bakgrundssång

                      Teemu Pulkkinen; trummor, bakgrundssång

                     

                      
                      Matias Långbacka: trumpet

                      Orkestrala arrangemang: Sam Fröjdö, Klosse J. Wistbacka

Även delvis publicerad i Österbottens Tidning 26.6 2012


Kristian Brunell