Sedan 1990 har kulturbyrån i Jakobstad haft den goda smaken att årligen (1998 undantaget) dela ut ett kulturpris i syfte att "lyfta fram det viktiga och mångsidiga arbete som görs inom kulturens
olika sektorer i Jakobstad och peka på kulturens betydelse för staden
och dess invånare. Priset kan tilldelas en person, förening, grupp,
sammanslutning eller evenemang / projekt." Detta pris delas ut i samband med firandet av Runebergsdagen den 5 februari varje år.
Som vanligt tycker Jeppis Musa att det lokala musiklivet är på tok för underrepresenterat i dylika sammanhang. Jag tänker inte orda desto mer om enskilda val av pristagare men kan konstatera att endast 6 av 23 pris har delats ut till någon eller något som direkt eller indirekt kan kopplas till musiklivet i staden. Inte kan man påstå att någon särskild kategori är direkt överrepresenterad heller, men i förhållande till det faktiska utbudet har Kulturbyrån i år alla möjligheter att, ur den lokala musikens synvinkel, rätta till statistiken något.
Det är här det knepiga börjar. Med tanke på vilken febril verksamhet det varit på musikfronten i år, borde hela stadens musikliv tilldelas pris. För att ta några exempel: Jakobstads Musikförening ordnade bl a traditionsenligt sin festival FreeFall på FBK området i Gamla Hamn. Mangoo (även om basstationen ligger i Åbo) gav på det amerikanska skivbolaget Small Stone Records ut sitt andra album Neverland, som definitivt redan nu hör till klassikerna i Jakobstads musikhistoria. Opus Symbiosis gav ut ännu en odelat kritikerrosad skiva vars försäljningssiffror pekar stadigt uppåt. Även internationellt. Skivbolaget Univocal Music gör med mycket begränsade resurser ett ovärderligt jobb för att producera och distribuera utgivningar samt arrangera spelningar i nejden. Outtröttliga Frippe Wenelius gav under monikern krazyFlipy-the happy warrior slave ut sin första soloskiva efter otaliga utgivningar med bl a Dreadline och Journeymen. The Iniquity Descent håvade in ett skivkontrakt med inom genren internationellt välrenommerade Massacre Records och gav ut sin, överlag hyllade, första fullängdare The Human Apheresis. Mathias Lillmåns, vokalist i bl a nämnda Iniquity Descent, Magenta Harvest, Decomposter, Chthonian och Finntroll sätter kontinuerligt Jakobstad på den musikaliska världskartan.
Hade ansvaret för att dela ut årets kulturpris i Jakobstad fallit på Jeppis Musa, skulle pristagaren utan tvivel varit Jazzoo, föreningen för Jazzmusik. Det är decennier sedan jakobstadsborna, innan Jazzoos torsdagsjazz, hade möjlighet att varje vecka få ta del av levande musik arrangerat av en musikförening. Den årligen återkommande festivalen Jeppis Jazz Festival, är dessutom en välkommen fackla i höstmörkret. Ett kulturpris till en förening som denna, kunde kanske inspirera till en utveckling i den riktning man så väl påbörjat. Tack vare det nya Campus Allegro och Schaumansalen, finns dessutom alla möjligheter till att göra festivalen till en nationell angelägenhet.
Kristian Brunell
Aeon Antenna - Prodigal Sun
Patrik Salmi, med rötterna i Jakobstad, blev genast vid inträdet i bandet hösten 2008 (grundat av gitarristen Henri Sipilä och trummisen Kristian Ahlfors) en betydande kraft i Helsingforsbaserade Aeon Antenna. Basisten med bl a the Tumbling Dice, Hazel & Nuts och Luponero på meritlistan, har i alla sammanhang jag hört honom musikaliskt snarare varit en musikaliskt samlande kraft än en definierande skiljelinje och kanske är det det som skiljer en basist från en basspelare.
Redan 2009 gav Aeon Antenna ut sin första EP 'Enlightenment Is Serious Business'. Då med Mark Taylor på sång, men redan under planeringen av den uppföljande EPn 'This Is Not A Drill' (2011), gav fnurror på tråden upphov till en ersättande vokalist. Anlitandet av Steve Baker är i mina öron ett avgörande utvecklingssteg, åtminstone vad gäller bandets sound som helhet.
I december 2012 släpptes så debutalbumet 'Prodigal Sun' (eget bolag). En helhet innehållande åtta låtar på nästan 50 minuter. Inspelad och mixad av gitarristen Henri Sipilä i egen studio, med ett omslag skapat av sångaren Steve Baker. Pedersörebaserade bolaget Univocal Music fungerar också här som en viktig länk i distributionskedjan.
I kategoriseringens förlovade tidsålder, med inflation i efterhandskonstruerade och intetsägande uttryck som post punk, post rock och new wave, känns det ganska befriande med "Regressive Plutonium Rock. And some occasional Roll." så som Aeon Antenna själva beskriver sin musik på sin facebooksida. Nu är det inte bara beskrivningen som känns befriande. Redan inledningsvis välkomnas man av en experimentlust och spelglädje som håller skivan genom. Detta, kryddat av Bakers fantasifullt berättande texter och variationsrika sångteknik, gör min helhetsupplevelse klart positiv. En känsla som dessutom växer sig starkare för varje lyssning.
Genremässigt befinner sig Aeon Antenna någonstans i ett progressivt ljudlandskap angränsande till grunge. Låten 'Emus' har till och med hårdrocksinslag varvat med skarytmer. Uppenbar experimentglädje och en vägran att inrätta sig under en enskild stil, med andra ord. Dock hoppas jag att man vid nästa inspelning kommer att ha möjlighet att polera ljudbilden en aning. Visst, det är en påtaglig närvaro i soundet, men i vissa fall hade en mer atmosfärisk känsla inte varit fy skam.
Ur saklig synpunkt är Aeon Antenna ännu inget färdigt band. Blandningen av alla olika stilar känns ibland lite väl spretigt men fungerar som helhet helt bra och jag hoppas verkligen inte att bandet väljer att ta några steg tillbaka i det hänseendet framöver. Lite kameleontiska finslipningar i enskilda övergångar skulle höja vitsordet ännu mer. Sedan EPn 'This Is Not A Drill' har man tydligt varit på rätt väg och 'Prodigal Sun' är ännu ett steg i den riktningen. Jag ser mycket fram emot nästa utgivning av Aeon Antenna och lyssnar under tiden ännu många gånger igenom 'Prodigal Sun'.
Se till att skaffa denna skiva. Den första Aeon Antenna ger ut och det skulle inte förvåna mig om det blir den sista på eget bolag. Den kan visserligen köpas från iTunes och finns tillgänglig på Spotify, men kan med fördel införskaffas från Univocals Musics webshop eller från medlemmarna i bandet. Tillgången till det det fina omslaget inklusive texthäfte, fördjupar definitivt upplevelsen.
Kristian Brunell
Kuriosa: Skivans gitarriff nr. 2 är en nästan exakt kopia på en klassisk låt av Echo Trip från deras första demo från tidigt 1990 tal. Garanterat omedvetet men en kul detalj för nerden att märka. Varifrån Echo Trip fått inspiration till sitt riff är mera än jag vet.
Redan 2009 gav Aeon Antenna ut sin första EP 'Enlightenment Is Serious Business'. Då med Mark Taylor på sång, men redan under planeringen av den uppföljande EPn 'This Is Not A Drill' (2011), gav fnurror på tråden upphov till en ersättande vokalist. Anlitandet av Steve Baker är i mina öron ett avgörande utvecklingssteg, åtminstone vad gäller bandets sound som helhet.
I december 2012 släpptes så debutalbumet 'Prodigal Sun' (eget bolag). En helhet innehållande åtta låtar på nästan 50 minuter. Inspelad och mixad av gitarristen Henri Sipilä i egen studio, med ett omslag skapat av sångaren Steve Baker. Pedersörebaserade bolaget Univocal Music fungerar också här som en viktig länk i distributionskedjan.
I kategoriseringens förlovade tidsålder, med inflation i efterhandskonstruerade och intetsägande uttryck som post punk, post rock och new wave, känns det ganska befriande med "Regressive Plutonium Rock. And some occasional Roll." så som Aeon Antenna själva beskriver sin musik på sin facebooksida. Nu är det inte bara beskrivningen som känns befriande. Redan inledningsvis välkomnas man av en experimentlust och spelglädje som håller skivan genom. Detta, kryddat av Bakers fantasifullt berättande texter och variationsrika sångteknik, gör min helhetsupplevelse klart positiv. En känsla som dessutom växer sig starkare för varje lyssning.
Genremässigt befinner sig Aeon Antenna någonstans i ett progressivt ljudlandskap angränsande till grunge. Låten 'Emus' har till och med hårdrocksinslag varvat med skarytmer. Uppenbar experimentglädje och en vägran att inrätta sig under en enskild stil, med andra ord. Dock hoppas jag att man vid nästa inspelning kommer att ha möjlighet att polera ljudbilden en aning. Visst, det är en påtaglig närvaro i soundet, men i vissa fall hade en mer atmosfärisk känsla inte varit fy skam.
Ur saklig synpunkt är Aeon Antenna ännu inget färdigt band. Blandningen av alla olika stilar känns ibland lite väl spretigt men fungerar som helhet helt bra och jag hoppas verkligen inte att bandet väljer att ta några steg tillbaka i det hänseendet framöver. Lite kameleontiska finslipningar i enskilda övergångar skulle höja vitsordet ännu mer. Sedan EPn 'This Is Not A Drill' har man tydligt varit på rätt väg och 'Prodigal Sun' är ännu ett steg i den riktningen. Jag ser mycket fram emot nästa utgivning av Aeon Antenna och lyssnar under tiden ännu många gånger igenom 'Prodigal Sun'.
Se till att skaffa denna skiva. Den första Aeon Antenna ger ut och det skulle inte förvåna mig om det blir den sista på eget bolag. Den kan visserligen köpas från iTunes och finns tillgänglig på Spotify, men kan med fördel införskaffas från Univocals Musics webshop eller från medlemmarna i bandet. Tillgången till det det fina omslaget inklusive texthäfte, fördjupar definitivt upplevelsen.
 |
| Steve Baker på FreeFall i Jakobstad 2012 |
Kristian Brunell
Kuriosa: Skivans gitarriff nr. 2 är en nästan exakt kopia på en klassisk låt av Echo Trip från deras första demo från tidigt 1990 tal. Garanterat omedvetet men en kul detalj för nerden att märka. Varifrån Echo Trip fått inspiration till sitt riff är mera än jag vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)