 |
| B-J Backlund hälsade publiken välkomna |
-Välkomna till FreeFall 2011! hälsar oss Björn-Johan Backlund ett par minuter efter utsatt tid. Plats på scen görs för Kaamos FX. Sin vana trogen ger duon Antfolk/Ström en säker spelning. Trots en försvinnande liten publik, känns inlevelsen äkta.
-Vi börjar bli vana att spela inför få människor, säger Kaj ”Punkky” Antfolk efteråt. Bara det finns över huvud taget några att spela åt, får man nog feelis. Med en publik på 10-20 personer, ter sig festivalområdet på FBK planen större än vanligt. Trots att duon uppenbarligen ger allt, skulle det inte sitta helt fel med ett band bakom dem. De på förhand inprogrammerade instrumenten, garanterar säkert trygghet, men åtminstone de briljanta basgångarna hade nog varit förtjänta av en livekänsla.
Följande band, Risqué Disclosure, var för mig en ny bekantskap och till största delen en mycket positiv sådan. Även om bandets versioner av artister som Katy Perry, Six AM och Daniel Adams Ray, går hem hos publiken, är det nog sångaren och maestron Nathalie Hermanssons egna kompositioner som väger tyngst. Stilen kan beskrivas som lättsmält pop, vilket tack vare de duktiga musikerna på scen är långt ifrån banalt. Organisten Felix Back, är åtminstone för mig ett namn att räkna med i framtiden. Fler spelningar kommer att ge Risqué Disclosure större säkerhet i mellansnacket och memoreringen av egna texter en större trygghet i framförandet. Och fler spelningar blir det garanterat om man så vill.
 |
| Nathalie Hermansson är hjärnan bakom Risqué Disclosure |
Thoby Loth måste anses vara dragplåstret till årets FreeFall. På grund av spelning på annan ort, är tiden 17.00 bandets eget önskemål. Bandet från Närpes/Vasatrakten har under några års tid nu gjort sig ett namn som ett eminent liveband, med närmast virtuosa musiker. Debut CDn Lägereldarnas Tid utgavs 2009 ledde till en stor efterfrågan på spelningar, även i Jakobstad. Därför är det förvånande att det är så glest i leden framför scenen. Thoby Loth gör för övrigt ännu en makalös spelning och tackar för att man fick komma på för bandet traditionella gentlemannavis . Nu är det bara att invänta det verkligt stora internationella genombrottet för bandet. Det finns helt klart en beställning på instrumental ”Fantasymusik” kryddat med tongångar från sjuttiotalets progressiva rock. Inga jämförelser i övrigt, men har man hört Genesis från deras tidigaste period, kan man få en liten vink vad helheten handlar om. Minus sången då.
 |
| Den stora publiken under Thoby Loths spelning |
 |
| Lotta Kerbs och Mats Ödahl |
|
|
The Napkins har redan en tid höts och synts i trakten. Under kulturnatten i Nykarleby, lyckades undertecknad för första gången uppleva soulbandet live. En musikhändelse som definitivt kommer att gå till historien. Den då åtta personer starka orkestern upprepade under FreeFall med en nio personers besättning den fantastiska förmågan att leverera en odelat positiv stämning fylld av glädje. Och på vilket sätt man gör det! Charlotta Kerbs har definitivt en röst att klassa som något av det tyngsta som har kommit från Jakobstadstrakten. Den tekniska biten är antagligen klanderfri och klangen, känslan och djupet är något ingen kan förbli oberörd av. Sången i The Napins (liksom resten av framförandet) formligen sprudlar av glädje. Nu är jag långt ifrån någon expert inom området soul, men öronen för den här typen av musik har definitivt öppnats! Rytmsektionen i bandet (EH Lillkung, trummor och Mats Ödahl, bas) är en stadig grund för blåssektionen (Markus Kaikkonen, barytonsax; Lubomir Ravelski, tenorsax; Anders Sjölind, trumpet & Torvald Lund, trombon), gitarristen Ludvig Karlsson och organisten Richard Mitts att understöda. Ravelskis saxofonsolon efterföljs av rungande applåder (så rungande de nu kan bli med 80 personer i publiken) och Lottas röst svävande ovanpå det hela, gör även denna spelning historisk. Dessutom har The Napkins redan gjort sig ett namn utomlands. Turnén i Sverige gav fin respons och nu är det bara att erövra resten av världen. Se nu till att ta chansen nästa gång den uppenbarar sig. Gå och se The Napkins och köp för allt i världen deras debut CD A Better Day. Den kommer att vara eftertraktad om några år!
 |
| Blåssektionen i The Napkins |
 |
| Amanda fyllde scenen på egen hand |
Efter The Napkins spelning, går luften ur festivalen för en stund. Soloartisten Amanda har ingen tacksam uppgift att inför en så gott som tom plan, framföra sina låtar. Till en början känns det förståeligt nog en aning trevande. Rösten sitter inte helt och den på förhand programmerade bakgrundsmusiken, ger det hela tyvärr en känsla av karaoke. Amanda gör på det stora hela ändå en hyfsad spelning. En hel del coverlåtar varvas med eget material och än en gång känns de egna kompositionerna starkare. Ett helt band bakom denna sångerska, skulle säkert inte vara fy skam. För låtarna håller säkert måttet för många spelningar framöver för Jakobstadstjejen.
 |
| Internationellt gångbar röst. Mathias Lillmåns |
Finland är som bekant metallmusikens förlovade land. En något större skara människor dyker upp till kvällens nästa spelning, The Iniquity Descent. Dock måste kontrasten att spela inför en publik på 30 000 i Tyskland och att spela inför 150 i Jakobstad, antagligen vara rätt stor för Mathias Lillmåns, sångare i framgångsrika Finntroll och tillika sångare i bl a kvällens blackmetalband The Iniquity Descent. Konstateras kan att stora delar uppsättningen av historiska Twilight Moon återförenas under The Iniquity Descent. Konstateras kan också att mycket vatten har runnit under broarna. Åtminstone i musikalisk bemärkelse. Soundet är inte långt ifrån det samma, men framförandet kunde knappast vara av mer proffsig karaktär. Då en låt dediceras till ”ett hus i Skutnäs som gett mycket inspiration”, kan säkert var och en anta vad textinnehållet kan handla om. Som brukligt är inom blackmetalgenren. Om The Iniquity Descent vill, har de tack vare denna spelning och utgivningen av singeln Trust the Serpent, en ljus (mörk om man så vill) tid framöver.
 |
| Tony Nyström. Hammond & analog synth i Porcelain Moon |
Om någon mot förmodan inte lät sig övertygas av Lotta Kerbs och Mats Ödahl i The Napkins, kan de efter Porcelain Moons knappast längre tvivla. Efter urladdningen med The Napkins, ställer de sig nämligen åter på scenen i den progressiva rockens tecken. 2009 utkom debuten ...as it were, here and there, vilket renderade i ett skivkontrakt med det franska bolaget Musea Parallele, som numera distribuerar skivan världen över. Uppsättningen har genom åren behållits relativt stabil. För kvällen inhyrda Mats Ödahl på bas, vikarerar för ordinarie dito Markus Kankkonen. Ödahl bevisar därmed än en gång vilket fullblodsproffs han är genom att prickfritt spela sig igenom kvällens spelning. Däremot måste jag nog erkänna att Niklas Harjus uppenbarelse som andra gitarrist på scenen för min del saknas. Inte att förringa de övriga bandmedlemmarnas prestationer, men fylligheten som två gitarrer för med sig kan inte kompenseras. I övrigt har bandet utvecklats en hel del sedan deras senaste uppträdande på FreeFall 2009. Deltagandet och framgången i musiktävlingen Emergenza, har säkert bidragit till det självförtroende som bandet som helhet numera uppvisar. Starkt jobbat och jag ser fram emot kommande skivsläpp. För så är det väl tänkt hoppas jag!
 |
| Velvet Six´ sångare Olle Wallenius |
Av någon anledning har Karlebyborna lyckats snappa upp gothvågen med HIM och 69 Eyes i spetsen, bättre än här i Jakobstad. Velvet Six har en klar profil och energin på scen är inget de behöver skämmas över. Sångaren Olle Wallenius med sitt röda läppstift, lockar fram högljudda flickskrik uppefter scenen. Rent musikaliskt sitter låtarna där de ska. En samspelt show med hög energi ger vid handen att detta är ett band som ser med tillförsikt på sin karriär. Velvet Six lyckas också skaka loss ett extra nummer i vilket Billy Idols klassiker Rebel Yell framfördes. Något som åtminstone för min del är den största behållningen från deras spelning.
Ungefär en timme efter utsatt tid inträffar något som antagligen är det märkligaste som har hänt på en scen i Gamla Hamn. New Charlesville Sound Art Collective kan inte med ord beskrivas. ”Ett pågående experimenterande projekt” beskriver man sig själva. Borrmaskin, gasbehållare, bensindunk och ångstrykjärn är bara några instrument som används. För att lyckas göra musik med denna rekvisita krävs inte endast traditionell musikalitet. Här krävs också förmåga att tänka i andra banor än de rent konventionella. Eller också är det så att det är konstnärernas kreativitet i sig som kräver just de ljud som endast dessa attiraljer för med sig. New Charlesville Sound Art Collective är en kvintett bestående av personer från Konstskolan i Nykarleby. Det visuella framförandet får stort utrymme där en renliknande varelse smyger omkring på scen för att slutligen stanna till för att låta mönster i olika ljuskombinationer projiceras på dess kropp. Musiken som kommer ur högtalarna förtjänar mera än att kategoriseras, men för att ge en fingervisning är experimentell chillout en term som ligger närmast till hands. Sist och slutligen kan New Charlesville Sound Art Collectiive inte beskrivas, endast upplevas.
 |
| Elena Nestorova |
FreeFall, den tredje i ordningen, är över . Efter 10 timmars uppvisning av det bästa som Jakobstad med omnejd har att erbjuda i musikväg, fortsätter dock jobbet för eldsjälarna i Jakobstads Musikförening. En stor eloge ska också ges till caféfixarna! Estetiskt, välsmakande och fina priser. En stor eloge även till Studio Dread som än en gång förmedlar ljud av toppkvalitet. För såväl publiken som för artisterna på scenen. Stagelights högklassiga ljusshow höjer även den stämningen, speciellt på småtimmarna. Dessutom måste föreningen få beröm för hur man sent omsider lyckades lösa matserveringen. Matbeställningar togs upp och ringdes in varefter de kördes ut till festivalområdet. Snabbtänkt och innovativt!
För två år sedan, då festivalen ordnades för första gången av den relativt nystartade föreningen, visste de inte riktigt vad de kunde förvänta sig. Den gången betalade sig i alla fall all uppoffring med en fin publiksiffra. Över 600 personer besökte då festivalen. För att få det hela att gå ihop hade Jakobstads Musikförening behövt 300-350 inbetalade. Nu dök futtiga 180 upp. Ändå kan man inte påstå att utbudet har varit mindre attraktivt denna gång än för två år sedan. Åtminstone inte vad gäller bredden. Trots det syntes förvånansvärt få minderåriga ansikten i publiken, vilket kan tyckas en aning ironiskt också med tanke på att ingen ölservering ordnades. Det ligger kanske något i förklaringen till att den låga publiksiffran beror på att en del andra tillställningar hölls samtidigt. Bevisligen lockar ölförsäljning också mera än musiken i sig. Knappast är dessa förklaringar dock hela sanningen. Kom igen nu Jakobstad!
Även delvis publicerad i Österbottens Tidning 22.8 2011
