 |
| Frippe Wenelius 1997 |
För min del, är 90-talet det mest innehållsrika decenniet i Jakobstads musikhistoria. Delvis har det förstås att göra med min ålder, men 1990 talets musiktsunami i Jakobstadstrakten innehöll faktiskt en mängd historiska händelser.
Av musikföreningen La Musa Nostra ordnade musikfestivalen Woodrock, gav stadens musikliv en rejäl spark i ändan i början av decenniet. Som namnet antyder, var tanken med festivalen att alla eventuella ekonomiska vinster skulle doneras till bevarandet av regnskogen. Dreadline, Festerday (senare ...and Oceans), Magadog, Poverty Stinks, Predator (svenskt punkband), Amazing Tales, Wentus Blues Band och Pelle Miljoona är exempel på artister som ärade Woodrock med sina besök. Dock var Jakobstadspubliken inte lika ivriga att kombinera en fin kulturupplevelse med välgörenhet.
Under den senare halvan av 90-talet stod musikföreningen Queen Bee för musikunderhållningen i Gamla Hamn. Festivalen Poppaloora, som hölls mellan 1996 och 2002, ordnades traditionellt sista lördagen innan skolstarten. Till Poppaloora lyckades man locka band som The Others (22-Pistepirkko i alternativ musikalisk dräkt), Soul Captain Band, Aavikko, Larry and the Lefthanded och Cleaning Women.
 |
| Kaj Punkki Antfolk och Marcus Emas bakom mixerbordet på Poppaloora |
För att inte staden skulle dö ut under vinterhalvåret, ordnades en mängd bandkvällar på rockklubben Konsti vid Lassfolks nerlagda spetsfabrik. Hjärnorna bakom det hela var Anders Gustavsson och Kenneth Forslund. Eftersom de kanske inte alla gånger så noggranna med att se till att alla behövliga tillstånd var ordnade, ledde det i slutändan till att verksamheten så småningom dog ut. En hel del oförglömliga spelningar upplevdes ändå där. Magadog, Snail, Plum, Godseye, Arise och Vasabandet Amor Comitted Suicide för att nämna några.
 |
| Plum ger en av sina fenomenala spelningar. Denna gång på Konsti |
Förutom alla enskilda bands skivsläpp, lyckades de kreativa kollektiven vid övningslokalerna ute vid Hamnkontoret, Tobaksmagasinet och i Lassfolks nerlagda spetsfabrik kulminerade 1997 i samlingsskivan med det fantasifulla namnet JEP. Queen Bee var tillsammans med Dreadlines mastermind och ljudtrollare Tumba Haldin bakgrundsfigurer och huvudarkitekter för att projektet efter vissa krumbukter kunde ros i hamn. Tillsammans med Magadogs dito, Johan Forslund, bandade och mixade Tumba så gott som alla låtar i studion House of Dread (då på Jakobsgatan).
 |
| Sgt. Pepperoni. Magnus Wikman, Marco Lindholm & Tommy Forsman utanför övningsrummet vid Tobaksmagasinet |
 |
| Marcus Emas & B-J Backlund i Hamnkontoret |
Albumet som fyller två CD skivor, gav utrymme för sammanlagt 18 olika band att spela in två låtar vardera, undantagsvis rockbandet Sgt. Pepperoni som tack vare sina få minuter fick plats med tre. Etablerade band som Plum, Dreadline och ...and Oceans delade konvolut med flera mindre kända och delvis oförglömliga band som t ex Brother Stuart, Snail, Razor och Sweet Leaf. Konvolutet, sammanställt av Cata Portin och Kaj Antfolk, kom tillbaka från tryckeriet med ett utseende som de knappast hade väntat sig. Vissa detaljer är nära på oläsliga. Frippe Wenelius fina hälsning på baksidan dryper av stolthet och ödmjukhet inför faktumet att denna lilla håla lyckas få fram, inte bara förhållandevis en ansenlig mängd band utan också musik av hög kvalitet. Självklart tillägnades albumet två för tidigt bortgångna, inom sina respektive områden storheter. Tom "Julus" Jylhä och Ralf Hoikkanen.
Detta är givetvis bara några få klipp ur Jakobstads musikliv på 1990 talet. T ex Musikcaté After Eight stod för en stor del. Texten baserar sig på personliga minnen, vilket som bekant gör det hela mer begränsat.
