Förnuftsmässigt inser väl de flesta att rapporteringen av en upplevelse, i det här fallet en recension, naturligtvis är subjektiv, men när det gäller Oskryfs självbetitlade debutalbum från 2010, realiseras faktumet på djupet. Försöken att analysera musiken på traditionellt vis faller platta. För att över huvud taget kunna skriva en enda rad, finns inget annat alternativ än att se sig själv i spegeln.
Ok. Jag ger upp. Enligt de flesta är genren drone/noise. För den som inte hittar något kött eller hö i den beskrivningen, är följande eventuellt ett litet förtydligande. Åtminstone delen om vad det inte är: Även om den innehåller en viss struktur, är det ingen riffbaserad musik vi snackar om. Arrangemangen rör sig långt ifrån det traditionella vers/refräng/vers/brygga/refräng och verkar istället fokusera sig på ett letande, letande, letande efter en stämning, ett tillstånd. Om den stämningen och det tillståndet uppnås är upp till lyssnaren. På så sätt handlar detta enligt min mening om musik i fulländning. Markus Rosenbergs tungt distade gitarrer i kombination med Joakim Finholms elektroniska under- och pålägg, drar med oss (om vi har tålamod) på en resa genom ett ljudlandskap där massiva moln tömmer sitt svarta regn över ett grått landskap. Ett landskap som man tack vare intensivt lyssnande, själv blir en del av.
 |
| Markus Rosenberg FreeFall 2010 |
 |
| Joakim Finholm FreeFall 2010 |
Den enda lyriken jag hittar på hela skivan finns i låten ´när kroppen lider, blomstrar själen´. Det som meddelas där, uppfattas bäst om man är ens lite bevandrad i Bosund-dialekt. Annars går det säkert också hyfsat. Sällan hittar jag låttitlar som bättre beskriver innehållet än på denna CD. Omslagslayouten, ihopknåpad av Harriet Snellman, förmedlar lika sparsamt med uppgifter som musiken i sig. Endast det "obligatoriska" framgår. Logon (skapad av Christophe Szpajdel) påminner stilistiskt om det som många band inom blackmetalgenren använder sig av. Framsidan (framställd av Anja Seiler) pryds dunkelt av en människa i fosterställning som på baksidan faktiskt verkar ha lyckats resa sig en aning. Antagligen bara för stunden.
